Marknadsföringsspråket genomsyrar numera varenda samhällshörn. Boskapshjord från Mongoliet. Huruvida dessa mongoliska getter är brandade eller inte är oklart.

Om branding, boskap och bling-bling

Krönika av Eva Axelsson

Hur står det till med brandingen? Har du byggt ditt varumärke så pass att du gjort dig känd och skaffat dig konkurrensfördelar?

Numera när allt, precis allt, handlar om köp och sälj tycks det snudd på viktigare att vara flink med varumärkessnickeriet än att kunna alfabetet, eller för den delen pluttifikationstabellen.

Begreppet "personal branding", en grundsten i varje karriär, har sitt ursprung i boskapsskötseln. Med hjälp av ett brännjärn, "branding iron", märktes får och kor upp så att ägarna kunde hålla koll på vilka som hörde hemma var. Brännmärkningen har fått en fortsättning i vår moderna marknadskommunikation.

Att kunna marknadsföra sig själv och sina löss har blivit en fråga om ren och skär överlevnad. Syns du inte så finns du inte - är det fundament varpå allas vår existens numera vilar. En grundkurs i marknadskommunikation är en förutsättning för att alls hänga med i klyket och göra sin röst hörd.

Och språket som PR-nissarna och marknadskommunikatörerna använder sig av har brett ut sig och smittat av sig på en massa andra samhällssektorer. Ta bara landstingets lunta om satsningen på "varumärkeshierarki" inför bildandet av Region Sörmland, som jag hade det stora nöjet att plöja häromdagen.

Hela det tjänsteutlåtande som landstingets kommunikationsstab totat ihop andas säljlysten marknadsknalle, fast förfinat då förstås. Ord som "kommunicera", "varumärkesarbete", "särprofilering", "synergieffekter", "visuella identiteter", huvudvarumärke", "moder- dotterstrategi" och "varumärkesplattform" travas på varandra för att toppas med slutsatsen att det mesta av den nya regionens verksamhet ska in under den gamla vanliga näckrossymbolen som alltsedan början av 1980-talet fått oss sörmlänningar att associera till brutna ben, vassa sprutspetsar och de där alldeles för stora särkarna som lånas ut på förlossningen.

Jag har en polare som försörjer sig på att kränga korv på marknader runt om i landet och det där vokabuläret är precis vad hon sysslar med varje dag, fast utan att tänka i just de termerna. Hon bullar upp sina olika korvar - "särprofilerar" -, i snygga högar - "visuella identiteter" - på sitt marknadsstånd - "varumärkesplattform" - och är vänlig och trevlig - "kommunicerar" - när kunderna närmar sig vursten. Om ingen får magplågor efter inmundigandet har hon "egenprofilerat" sig och kan åka hem igen efter väl utfört "varumärkesarbete".

Det är så konkurrensutsatta företag jobbar, måste jobba, för att visa vad de går för - på det att de må gå med plus och generera skattemedel till gagn för allas vår välfärd.

Att landstingets styrande dokument låter som en lärobok av typ "Marknadskommunikationens ABC" är ju förstås inte konstigt eftersom en PR-byrå anlitats för att mot en faktura på 500 000 pix koka ihop förslaget.

Men hur nödvändigt är det egentligen för vår offentliga gemensamma sektor att lägga ned en massa krut på att bygga varumärke? Merparten av den är ju inte konkurrensutsatt. Räcker det inte med att den nya regionen levererar det den ska? Blir vi skattebetalare verkligen mindre sugna på en blindtarmsoperation eller en dansföreställning om vi aldrig får "en chans att förknippa näckrosen med regionens utökade uppdrag"?

Eller är den tid helt enkelt förbi då vi nöjde oss med rotfyllning och blodprov, bussar och böcker? Efterfrågar vi numera även lite bling-bling för att hugga på det vi själva har betalat?

Bäst just nu