Litteratur

Patti Smith

Apans år

Artikelbild

| Patti Smith uppträder i Konserthuset i Stockholm i samband med Nobelprisutdelningen 2016.

Övers. Peter Samuelsson

Brombergs förlag

 

Jag tyckte mycket om Patti Smiths självbiografiska pärla "Just kids" från 2010 om de unga åren i New York med konstnärer och bohemer. Jo, jag vet det var mycket namndroppande, men en del personer kände jag igen (typ Bob Dylan), resten lät jag bara svepa förbi i en kreativ virvel, likt det hemingwayska 20-talet i Paris.

I nya boken "Apans år" är festen slut. Det är 2016 och Patti Smith fyller 70 år. Hon spelar på den amerikanska västkusten, besöker en cancerdöende vän på sjukhuset, bor ensam på ett simpelt motell. Dricker kaffe på ett litet hak ute på piren, träffar tre mysko karlar och för långa samtal – dels med männen men också med en motellskylt som gång på gång lägger sig i vad hon gör och hur hon resonerar. Det här är en "På drift"-berättelse med en hel del drömska syner och surrealism. Mystiska godispapper och svarta fjärilar är andra magiska inslag.

 

Patti Smith reser genom landet, hälsar på en svårt sjuk vän i Kentucky, nämligen Sam Shephard, och de jobbar med en bok tillsammans. Hon i sover på soffan medan Sam ligger i sängen bredvid. Det är starkt rörande. Senare googlar jag och mycket riktigt: dramatikern, regissören och skådespelaren Sam Shephard dör något år senare, i juli 2017, av ALS.

"Apans år" slutar i New York. Patti Smith är arg, ledsen, och förtvivlad över presidentvalet och över vart världen är på väg. Men hon bjuder ändå på några droppar hopp i denna annars ganska vemodiga roadstory: "Det här är vad jag vet. Sam är död. Min bror är död. Min mor är död. Min far är död. Min man är död. Min katt är död. Och min hund som var död 1957 är fortfarande död. Ändå tänker jag hela tiden att något underbart ska hända. Kanske i morgon."

 

Vad är "Apans år"? Det är ett år av ensamhet, av resande, av kaffedrickande, av barbesök, av drömmar, av ingångna kängor och vänner som dör. Patti Smith lever med öppna sinnen, även det sjätte och sjunde, eller vad man nu använder när man talar med neonskyltar och vandrar i en öken av drömmar.

Ibland blir denna blandning av dröm och verklighet för rörig och jag har svårt att hänga med. Var är vi nu? När är det? Drömmer hon? Långa bitar är mer berättande och jag njuter i fulla drag.

Patti Smith spränger gränser. Hon är fri som en man och sökande som en ungdom. Det är verkligen värt en eloge.