Teater

"Bye, bye bror"

Manus, regi, mask, kostym och koreografi: Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten

Artikelbild

| Alexander Abdallah är trovärdig som ung kille uppväxt i ett utsatt område som mot sin vilja dras in i grov kriminalitet.

Medverkande: Robin Stegmar och Alexander Absallah

Musik: Skander

Cosmos,  Katrineholm och Eskilstuna Teater, Eskilstuna

Först och främst alla dina vänner, ditt hem, din bostad och kanske även din familj och namn. Men  oavsett hur långt du tvingas gå för att kunna ta dig ur en kriminell livsstil måste du göra upp med machoidealet - din destruktiva manliga identitet. 

Artikelbild

| Robin Stegmar gestaltar en person som fostras in i kriminaliteten av sin egen far.

Kring dessa frågor kretsar  "Bye, bye bror" som spelades i Katrineholm på onsdagen och i Eskilstuna på torsdagskvällen. Sorgligt nog har väl en teaterföreställning sällan haft bättre tajming.  "Bye, bye bror" landar mitt i debatten om gängkriminalitet, skjutningar, sprängningar, ungdomsrån och så kallad gangsterrap. 

Allt som sägs på scenen är dokumentärt. Texten bygger helt på berättelser från män som vänt sig till Fryshusets verksamhet för hjälp till personer som vill hoppa av det kriminella livet. 

Artikelbild

| Robin Stegmar och Alexander Abdallah spelar avhoppare från kriminella gäng med så stark närvaro att flera i publiken länge tror att berättelserna är deras egna.

Scenen är helt avskalad så när som på några stativ med strålkastare. Två män i motljus rör sig långsamt i en knyckig, minimalistisk dans till musik av den hyllade hiphop-artisten Skander. 

De två namnlösa männen, som gestaltas med stor trovärdighet av Robin Stegmar och Alexander Abdallah, berättar sina historier som börjar med hur det kändes när de fick nog och bestämde sig för att lämna kriminaliteten och sina respektive gäng. 

Artikelbild

| Robin Stegmars karaktär är baserad på verkliga personers berättelser.

Den erfarenheten har de gemensam, liksom minnena av våldet och det omöjliga i att backa när skjutvapen finns med i bilden och  känslan av makt, pengarna, drogerna och "hedern" fått grepp om dem. Båda har kommit till en punkt när det inte gått att ta en kränkning. 

Alexander Abdallah spelar en späd ung man i t-shirt med designerlogga och tatueringar på överarmarna. Hans berättelse handlar om att växa upp i ett så kallat utsatt område, i en familj vars föräldrar predikar vikten av att undvika våld, leva hederligt och satsa på utbildning. Men han och hans bröder och kompisar utsätts hela tiden för kränkningar och får stryk av områdets gängmedlemmar och deras adepter. Till slut får han nog och slår tillbaka. På kort tid blir han yrkeskriminell, men har "turen" att bli gripen och dömd för förberedelse till mord. Efter avtjänat straff lever han nu med skyddad identitet, utan kontakt med sin familj. Han går på komvux och kan bara umgås med tjejer. Att gå på krogen och möta andra killar är omöjligt. Då skulle han riskera att killarna vill mäta sig med honom, då kan machoidentiteten ta över och "mätandet" eskalera till något obehagligt, brutalt och mörkt. 

Den här killen säger en massa kloka saker om män som grupp och deras ansvar för det rådande machoidealet. Om patriarkatet som just nu tycks kämpa med näbbar och klor för att trycka tillbaka kvinnor, vilket manifesteras i världspolitiken med president Donald Trump och Putin som fanbärare. Han är nästan för bra.

Robin Stegmars karaktär är klädd som en "svenne" men tatueringarna sticker upp ur skjortkragen. Han har växt upp i en kriminell familj, där den missbrukande och kriminella fadern misshandlade honom, hans mamma och även  introducerade honom i kriminaliteten. Hans berättelse kretsar mer kring de känslomässiga svårigheterna med att lämna kriminaliteten, att bli kär och försöka vara ärlig mot sin sambo och hantera sina tankar om sin far.