Geni och vansinne lär gå hand i hand. Vem som är geni i "Det sjunde inseglet" är oklart. Sista draget gör dock alltid samme shackspelare...

Utan vansinne inget geni?

Krönika av Eva Axelsson

Det lär ha varit de gamla grekerna som lanserade tanken att geni och vansinne går hand i hand. Och att våra bästa och sämsta sidor ofta ligger precis på gränsen till varandra. När de inte rentav går omlott. Och se där, så är vi osökt inne på - Ingmar Bergman! Och insikten att det krävs mer än en kamera och lite film för en Oscar. Lögner, svek och präktiga illvrål till exempel.

Under hela 2018 var det svårt att komma undan karln. Bergmanåret rullade på med Ingmar på längden och Ingmar på tvären. Ingmars barndom, hushållerska, fettknöl, fruntimmer, barn och demoner. Hans förhållande till Gud, skattmasen, politiken och döden.

Till julhelgen drog det så ihop sig till jubelfinal med en tv-tablå fullständigt nedlusad av Bergmania. Själv ägnade jag en hel lång eftermiddag åt att för första gången se deluxeversionen av "Fanny och Alexander" - sju timmars oavbruten dramatik bland julgranar, likvakor och frustande fyllon. Fattar ändå fortfarande inte hur Erland Josephsons Isak bar sig åt för att lyckas smuggla ut barnen ur biskopsgårdens skrämmande innanmäte fylkat av svarta katter, slagrörda systrar och gråblaskig välling. Men det kanske inte heller var meningen. Något ska man ha att grubbla över när den där lanterna magican har släckt ned.

Bekänner härmed att "Fanny och Alexander" är den enda Bergmanfilm jag har hyfsad koll på. Har en gång skrämt upp mig själv med "Det sjunde inseglet". Men alla de där vördade rullarna med själfulla kvinnor som springer runt och suckar och försöker plåga livet ur varandra har gått mig förbi. Det är väl med "Fanny och Alexander" som med Strindbergs "Hemsöborna". Det enda gemene man mäktat med av de manliga genierna.

Därför var Jane Magnussons dokumentärserie "Bergman – ett liv i fyra akter" ett riktigt uppvaknande. Det går knappt att ta in vilken celebritet Bergman var i världen efter framgångarna på 1950- och 60-talen. När amerikanske superprogramledaren Dick Cavett ville ha med Ingmar i sin talkshow - fick han frakta hela studion över Atlanten och sätta upp den i Stockholm för att få ned honom i intervjustolen. Och några budgetöverväganden tycks Svenska Filminstitutet inte brytt sig om när Bergman knackade på och ville göra film. "Fanny och Alexander" var den dyraste produktionen någonsin när den kom till i början av 1980-talet.

Kanske vågade ingen säga nej och riskera att stå i vägen för geniet. Eller utsätta sig för densammes vrede. Det sistnämnda fick skådespelaren Torsten Flinck känna på med råge. Efter att först ha behandlats som Bergmans kronprins och arvtagare skälldes han ned till en liten våt fläck.

Så det är klart man undrar när Liv Ullman nu på ålderns höst talar lyriskt om Ingmar som sin allra bästa vän. Minns hon helt rätt? Var hon aldrig livrädd för karln? Flydde hon aldrig med färjan mot fastare mark än Fårös?

Intressant också med Magnussons påpekande att Bergmans första internationella succéer handlade mindre om djupsinniga viskningar och rop - än om frimodiga nakenbaderskor i exotiska skärgårdsmiljöer. Någonstans måste ju den första byggstenen till en karriär läggas.

En mig närstående, mycket jordnära person hade iallafall sin bild av Bergman helt klar för sig. Mamma, en typisk kvinnlig kulturbärerska, hade lyckats övertala honom att hänga med på bio. Men när de kört de tre milen in till stan och parkerat bilen fick denne vanligtvis mycket resonable man plötsligt klart för sig vem som låg bakom "Fanny och Alexander".

– Va, är det Bergman? Nej, det går jag inte på.

Sen åkte han helt resolut hem igen.

BÄST JUST NU:

"En mycket engelsk skandal". Hugh Grant och BBC när båda är som bäst. Foto:

"Min sanning". Senast intervjuades Zlatans biografiförfattare David Lagercrantz som bland annat berättade om sina depressioner. Starkt. Foto:

Läs mer om dessa ämnen

Kultur Nöje