Reklam för t-shirts med revolutionära budskap har börjat poppa upp i Jesper Bengtssons sociala medie-flöden. Verkligheten bakom tröjornas slogans är dock mer komplex än vad som gör sig på en tisha, skriver Bengtsson i en krönika.

Verkligheten gör sig dåligt som t-shirttryck

Krönika

I mitt flöde i sociala medier dyker det hela tiden upp reklam för olika kläder. På senare tid måste jag ha skrivit radikala inlägg för nu ser jag hela tiden reklam för t-shirts med olika revolutionära budskap.

Det senaste i raden var en grön tisha med texten: ”Save the proletariat”. Rädda proletariatet.

Det var länge sedan jag hörde någon använda det ordet. Marx och Engels skrev om proletariatets diktatur. Det skulle vara ett stadium mellan det kapitalistiska samhället och det kommunistiska idealsamhället där medborgaren fiskar på morgonen, skriver en essä på eftermiddagen och äter middag med vännerna på kvällen.

Av någon anledning har de kommunistiska staterna i världen aldrig nått fram till detta idealtillstånd. De tycks alltid fastna i det där med diktatur.

Begreppet proletariat är ett annat ord för arbetarklass. Och just där blir texten på den där gröna t-shirten ändå intressant.

Rädda proletariatet. Rädda arbetarklassen.

Sedan flera decennier pågår den debatt om den saken i det man brukar kalla ”vänstern”. Vad är egentligen arbetarklassen i dag?

På ena sidan står de som hävdar att allt är som vanligt. Arbetarklassen är stor och hela tiden på väg att bli lurad av medel- och överklassen.

På andra sidan står de som hävdar att klassbegreppet inte kan vara det samma i dag som för 50- eller 60 år sedan. Industrisamhället finns knappt längre. Allt fler arbetar i en diffus tjänstesektor. Nästan hälften av alla som lämnar gymnasiet läser vidare på högskolan.

Jag tillhör – som vanligt kära läsare – dem som hävdar en gyllene medelväg. På ett plan är det självklart att arbetarklassen finns även i dag. Andelen osäkra jobb ökar hela tiden. Många vet inte från en dag till en annan om de har en inkomst eller inte. Deltidsanställningarna ökar också och allt fler får svårt att leva på sin lön. Skillnaden mellan rika och fattiga blir hela tiden större.

Så, jo, det finns skäl att tala om arbetarklassen.

Men den avgörande frågan är ju inte om en grupp existerar. Det viktiga är vad det i så fall betyder. I industrisamhällets barndom möttes människor på arbetsplatserna och organiserade sig. Men deras engagemang i det som blev arbetarrörelsen byggde inte på att någon sociolog eller debattör hade ritat fram arbetarklassen hemma vid skrivbordet. Det byggde på att de upptäckte att de hade ett gemensamt intresse och sedan agerade politiskt.

Och det är där alla som hävdar att allt är som förr har fel.

Människor må tillhöra arbetarklassen, men det är inte det som får dem att engagera sig i dag. Känslan av tillhörighet är mer mångfacetterad och splittrad. Jag tror att det är en bättre analys av verkligheten.

Men det är en analys som gör sig dåligt som budskap tryckt på en t-shirt.

Bäst just nu

Bandyfinalen är snart här. Bandy må vara en sport som krympt på senare år, men den är en gyllene förening av ishockeyns snabbhet och fotbollens elegans. Dessutom går Villa BK till final i år.

Läs också

( 10 st )

Läs mer om dessa ämnen

KrönikaKultur/NöjePolitik
Relaterat