Många av dessa epitet når den 29:e upplagan av den ärorika Strängnäsrevyn upp till. Den bubblande premiären på nyårsafton gav absolut mersmak. En ganska tät föreställning bjuder oktetten på scenen på, ofta med överraskningar som resulterar i god underhållning.
Vissa nummer sticker självklart ut. Dit hör tyvärr inte de lokalt skrivna. Det behövs uppenbarligen proffsskrivare för att dessa oerhört duktiga amatörer ska kunna förvandla orden till bärkraftig show. Då tänker jag till exempel på besöket på biblioteket, där Lovisa Clazon verkligen sätter Peter Löwegard på plats. Här duger inte en enda barnbok, deras texter är antingen för våldsamma eller samhällsomstörtande. Kul grepp om barnlitteraturen, där numrets final är förvånande roligt.
Eller föreställningens absoluta höjdnummer Röd gubbe, där Brita Johanson glänser med snärtiga repliker och den stackars Henrik Lagerstedt lider alla helvetets kval som en missnöjd kund kan göra i en affär. Och visst, texten har skrivits av ingen annan än Peter Dalle.
Men annars är allt bra? är en annan text som håller, men det beror mycket på att Henrik Lagerstedt och Anna-Lena Clazon agerar så utmärkt.
De åtta på scenen sjunger och dansar och spelar sketcher så att det står härliga till. Sångerna sitter verkligen bra och många av sångnumren blir revyns mest minnesvärda. Den allvarliga om tiggarna på våra gator får nog många att tänka till. De fyra herrarna som sjungande hjältar ur serievärlden liksom ensemblens hyllning till den under året bortgångne Brasse Brännström är andra kul och slagfärdiga sångnummer. Det sistnämnda har Magnus Myllis och Peter Löwegard totat ihop.
Och självklart dyker det sjungande Frälsisgänget upp och ger slängar åt stadens styrande. Men den som väntat sig riktiga elakheter mot de styrande får inte valuta för entréslanten. Visst kommer en och annan gliring här och i några andra nummer, men de känns snarare som randamärkningar på hur kommunen regeras. Jag satt till exempel och väntade på en vass text som sandlådedebatten – ni minns väl hur våra högsta politiker och tjänstemän i kommunhuset tillförskansat sig sopsand på ett otillbörligt sätt – men jag hoppades förgäves.
Den jämna ensemblen, där Rebecka Melin som regissör måste ha haft ett både tufft och lätt jobb, ska ha en stor eloge för sin proffsighet. En tung roll spelar Roger Andersson, som är en väldokumenterad gitarrist och sångare. Men han avslöjar också sin absoluta teaterådra.
Noterar också Linda Ahlséns positiva återkomst. Fyra damer och fyra herrar med riktigt jävlaranamma, det är precis vad revyn kräver.
Sånginslagen, ja, de är redan omnämnda. Men så gott som genomgående sjungs de med för lågt register. En tonartshöjning önskas för att texterna i de lägre tonlägena ska gå fram bättre.
Musikerna anförda av den flitige Lars Östlund förtjänar stort plus. Men varför inte sätta lite mer ljus på de fem så att publiken kan se dem ordentligt?
Så till slut två av revyns absoluta höjdare – kläderna och scenografin. Har aldrig tidigare sett så fyndig dekor med enbart de fyra bokstäverna i ordet revy och siffrorna i årtalet 2015 i maxistorlek. De agerande laborerar med dem så att de blir bord och stolar och allt annat som behövs. Och vad som händer efter paus med dem ska inte avslöjas, men det är bland det fyndigaste jag sett på en revyscen och kan bara ske i Strängnäs.
Och kläderna är magnifika och genomtänkt snygga. De gör showen både glänsande och sevärd.
Allt som allt nästan två timmars trevlig underhållning, när mörker och kyla tränger på utomhus och vi behöver något stärkande inombords. Men skrattmusklerna överansträngs inte, utan snarare fångar det musikaliska och helheten i första hand.
PATRIK UHLMAN