En taggad och vältrimmad Robert Wells (som berättat i medierna om hur han lagt om kosten och börjat träna fyra dagar i veckan) hade samlat ett stort band med stråk- och blåssektioner, slagverk, trummor, bas och gitarr, keyboards och körsångare. Sedan hade en stor flygen baxats upp på scenen, där Wells himself presiderade som kapellmästare. Inget saknades när det gällde ljus och ljud. Uppskattningsvis 3 000 personer hade bänkat sig för att lyssna. Allt var upplagt för att Robert Wells och hans gäster skulle skapa magi tillsammans med publiken.
Det hela inleddes med att sångare Johan Boding sjöng John Miles 70-talshit "Music". Textraderna "Music was my first love/ and it will be my last/ music of the future/ and music of the past" utgör någon sorts varudeklaration. Det är kärlek till musik allt handlar om denna kväll.
Ordet rapsodi betyder "löst sammansatt". Med Rhapsody in rock blandar Robert Wells genrer och uttryck på ett sätt som knappast tilltalar ett uppnäst kulturetablissemang, men som går rakt in i hjärtat på den medelålders publiken. Så när violinisten och konsertmästaren Gentilia Pop spelar en poppig "Czàrdàs" faller det i god jord.
Så avlöser numren varandra. Maria Wells sjunger ett par sånger från Robert Wells nya album som han skrivit tillsammans med Camilla Läckberg. Slagverkaren Christer Ferngren spelar "The Typewriter" på en gammal skrivmaskin". LaGaylia Frazier wailar sönder den utslitna "Johnny B Goode". Det börjar kännas ganska mossigt. Som tv-underhållning från 1970-talet. Först när Wictoria (som gjorde succé i Melodifestivalen) kommer in på scenen med och gör sin "Save me" känns det lättare att andas. Och då är det dags att ta in världsstjärnan Michael Bolton, som hunnit bli 64 år, bytt frisyr, och blivit ännu stelare i sitt kroppsspråk än under hans glansdagar i slutet av 1980-talet. Rösten finns dock kvar, och lite kittlande är det minsann att höra mr Bolton sjunga "When a man loves a woman" live från en scen på landsbygden i Sörmland.
Efter paus höjs intensiteten, man hyllar de borgångna artisterna Freddie Mercury, Prince och Whitney Houston. Michael Bolton gör duetter med både Maria Wells, LaGaylia Frazier och Wictoria. Robert Wells och bandet levererar ett "Boogie woogie jam" och publiken reser sig upp och jublar flera gånger.
Man skulle kunna avfärda det hela som publikfriande och föråldrat, men det vore att underskatta Robert Wells, som är en riktigt god underhållare med sinne för kvalitet och en kärlek till det han gör. Så när jag och alla andra lämnar Ericsberg framåt småtimmarna är det med ett leende på läpparna.