Vilken ynnest att beröras av Hanin Band som med oud, gitarr och sång spelar visar hur musiken blir en läkande samlingsplats för ett folk som förlorar sina hem och sammanhang. Och när ungdomarna i SWE framför Jon Henriks Fjällgrens jojk, tillägnad fem döda vänner är hjärtat när att brista, och tänk att Fjällgren och Amparo är adopterade från samma stad i Colombia, landet där rebeller och regering efter 50 års bråk lovat sluta fred!
Tidigare under dagen har den indiska flöjtspelekvinnan Shantala Sumbramanyam blåst liv i årets Världskulturfestival, den tionde i ordningen, Mona Kaanan har invigningstalat och därefter släppt lös symfoniorkestern, som rymt från finsalongerna och sist sågs i Parken Zoo iklädda djurkostymer.
Men nu sammankallar Burundian Drummers in Sweden publiken i Munktellkorsningen och vi marscherar in i Lokomotivet för dansexposén där föreningar från Eskilstuna visar att danskulturen i stan håller en hög kreativ nivå. Stjärnorna är många, koreografierna fantasifulla och kostymerna spektakulära.
Orientaliska gästdansaren Elnaz glänser i ett mästerligt hiphop-influerat pop n' lock- nummer, men jag tror att exposén skulle vinna på att vara något kortare, för jag kommer för sent till Mohamed Jaceelo och får bara i mig smulor av Faszacsóróks toner från bergen i Transylvanien. Vi rusar vidare till Saqwerty som förvandlat scenen till en trollskog där de maler sönder stagnerade normer med primal energi och utomjordiska regnbågsbubblor och sen bjuder Miriam Aïda på en kontrollerad svenskbrasiliansk konsert innan Balkan Show Band lockar fram en dansorm som ringlar omkring i foajén.