– Barnkultur har allra lägst status, barnböcker recenseras oftast inte och utnämningarna är få. Så det här är mycket mer än ett pris till PAX och oss, säger Ingela Korsell och Åsa Larsson fortsätter:
– Jag har fått några priser genom åren. Men det här står ut eftersom det handlar om böcker för barn.
Storpudelvalpen Åppås - namnet är samiska för mjuk, orörd snö - är lika glad han och tar ett extra ärevarv i författarduons gemensamma skrivarverkstad.
Det är som om han känner på sig att allt faktiskt började med just en pudel. Åsa skulle ut och resa och hade ingen som kunde ta hand om hennes mellanvariant Trassel. Hon utgöt sig över problemet på en tjejfest i Mariefred - och Ingela erbjöd sig att vara hundvakt. De lärde känna varandra och så småningom hamnade de i samma arbetslokal i centrala Mariefred.
Åsa satt vid sin dator och skrev deckare, Ingela jobbade med sin doktorsavhandling i pedagogik. I kaffepauserna ventilerade de allt som oftast hur den ena oroande rapporten efter den andra slog fast att läsandet minskar bland barn och ungdomar - och särskilt bland killarna. Det bekymrade Ingela som lärare och dem båda som bokälskare och föräldrar.
– Många, många gånger sa vi sånt som "Någon borde", "Tänk om vi skulle", eller "Varför skriver ingen". Själva hade vi ju fullt upp.
När Åsa Larsson så fick en förfrågan om att göra en radioföljetong för barn började det hända grejer.
– Jag hade egentligen inte tid, men bollade frågan vidare till Ingela: Jag åtar mig uppdraget om du och också hänger på.
Ingela, som längtade efter att skriva skönlitterärt, nappade och under arbetets gång upptäckte de att de både gillade varandras sätt att skriva och att göra det ihop.
När nästa larmrapport om minskat läsande kom kände de: Nu eller aldrig.
– Vi hade pratat och spånat så länge om vad böcker för barn i den magiska mellanåldern borde innehålla att det väckt vår lust, säger Åsa och beskriver det som om hela huvudet började koka av idéer.
På studs åkte både Åsa Larssons kammaråklagare Rebecka Martinsson och Ingelas doktorsavhandling in i kylskåpet. Istället skrev de i rask takt PAX-seriens första två böcker och lät ett antal förlag läsa.
– Sen tog vi det som inte propsade på några ändringar. Ett hade invändningar mot att vi har två killar i huvudrollerna. Det gick bort direkt. För oss var det jätteviktigt med killar, det är ju dem vi vill nå.
Upp till årskurs tre har pojkar och flickor ungefär samma läsförståelse, det visar de nationella proven.
– Men sedan tappar vi killarna. I årskurs sex ser det helt annorlunda ut.
Inte så konstigt, menar Åsa och Ingela. Att läsa har blivit en kvinnlig sysselsättning. Lärarna är kvinnor, barnbibliotekarierna är kvinnor och på bokförlagen ser det likadant ut.
Med PAX har de brutit mönstret och läsmotståndet. Viggo och Alriks äventyr har sugit tag i både pojkar och flickor, det får författarna ideliga bevis på. Sedan lanseringen förra hösten har böckerna sålt i mer än 100 000 exemplar och dessutom hör deras unga läsare av sig så gott som varje dag.
– Ja, faktiskt. Det kommer små meddelanden och solskenshistorier hela tiden från både pojkar och flickor. Familjer på väg någon annanstans som stannar till i Mariefred bara för att gå PAX-promenaden och barn som sparar veckopengen för att kunna köpa nästa bok.
En 12-årig Eskilstunakille och hans kompisar gör dessutom egna kortfilmer av PAX-böckerna. Kolla denna länk.
Att "kidsen" gillar PAX tror Åsa och Ingela beror på att de i första hand skriver för att roa sig själva.
– Och så måste det vara autentiskt. Det går inte att konkurrera ut youtube med Elsa Beskow. Det är inget fel på henne, men ska ungarna lägga bort sina telefoner och datorer krävs det något mer, något som tilltalar dem där de är just nu, säger Åsa.
Tyvärr vill många föräldrar helst sätta något riktigt präktigt och tillrättalagt i händerna på sina barn, menar Ingela.
– Det finns en nymoralism som helst vill sopa undan konflikter, svordomar och problem. Men våra huvudpersoner är riktiga problemmagneter, det är det som gör dem intressanta.
"Ink-marriage" - så kallar Åsa deras gemensamma författarskap - hur funkar ett sådant? Hur samsas två olika berättarröster i en och samma bok?
– Vi börjar med att göra upp ett detaljerat synopsis, säger Åsa och öppnar de hemliga skåpdörrarna i arbetslokalen.
Insidan är full av post it-lappar med idéer och hugskott. En dörr för varje bok.
– Sedan sätter vi igång och stafettskriver. Läser högt för varandra, stryker, ändrar, flyttar stycken. Jag tycker att Ingela skriver skitbra, men det skulle ändå aldrig funka om vi inte var lika i att vi båda är inställda på att jobba om böckerna flera gånger. Jag måste känna : "Jag sprang så fort jag kunde. Jag gjorde mitt allra, allra bästa". Och Ingela är likadan.
När de började skriva PAX var Åsa sedan länge en hyllad deckarförfattare. Kändes det aldrig läskigt att jobba ihop med henne, Ingela?
– Första gången, när vi gjorde radioföljetongen ihop, minns jag att jag var lite nervös för att läsa upp det jag skrivit. Men sen tänkte jag "Nu hoppar jag, bära eller brista". Numera funderar jag inte. Men jobbar man så nära varandra som vi får man inte vara snarstycken.
– Om vi inte beundrade varandras sätt att skriva skulle det inte gå, säger Åsa. Vi är förälskade i varandras sätt att skriva och liksom matar varandra med positiv energi. Man måste ha respekt för den andra men samtidigt inte vara rädd för att gå in och gegga i varandras texter.
De tackar sin lyckliga stjärna för att de i ett tidigt skede lyckades hugga illustratören Henrik Jonsson som bildsättare till PAX.