Kristian Anttilas album Rum 4, Avd 81, hans första helt akustiska, har fått lysande kritik. För det avskalat uppriktiga, det mörka, utlämnande och hjärtskärande - för poesin helt enkelt.
– Jag har aldrig tidigare fått så mycket respons och så många berättelser. Många mår, eller har mått dåligt, och känner igen sig. På så sätt känner jag verkligen att jag gjort rätt, säger Kristian Anttila som tvekade länge innan han till slut valde att ge en nyckel till sina texter.
– Jag var ganska rädd för att berätta om de bakomliggande grejerna, om vad det egentligen handlade om. Skulle grannarna börja titta snett och så? Men sedan tänkte jag att jag ville försöka hjälpa till med att bryta upp alla de tabun och stigmatiseringen som finns kring psykiska kriser.
Titeln är nyckeln - rum nummer fyra på avdelning 81 var hans tillflykt när allt brakade ihop. Det var också där de första låtarna började växa fram.
– Hela skivan är skriven under en väldigt tung period i mitt liv och till en början tyckte jag kanske att den blev för svår. Men nu kan jag höra att det faktiskt också är ett ganska vackert album. Lite mjukare och mer personligt än vad det brukar vara. Den skiljer sig mycket från mina tidigare, rätt stökiga skivor.
Kristian Anttila säger att han ville skriva med stort fokus på texterna och lade mycket tid på att hitta rätt ord.
– Jag har knåpat mycket med dem, letat efter rimmen och flödena.
Att albumet sedan blev akustisk föll sig naturligt.
– Det var ju så jag började, ensam med en gitarr. Och när min popularitet började dala runt 2010 hade jag inte råd med fler musiker än mig själv. Jag fick inga spelningar och skulle det bli något var det bara jag och gitarren. Typ, ge mig en tusenlapp och sedan sover jag på soffan.
Tvånget gjorde också att han återupptäckte charmen med att spela ensam.
– Man behöver inte repa med något band, det finns ingen stenhård spellista, man kan lägga upp det i samråd med publiken i stället och se vart den vill ta det.
Hur känns det nu?
– Väldigt nytt alltihopa. Ny skiva, ny turné, det är mycket som ska till innan allt är på plats. Det är fortfarande en balansakt så att det inte blir för svart. Det gäller att få in lite mellansnack som funkar, men jag gillar att vända mörker till humor.