Egentligen är "Ivanov", urpremiär 1887, inget annat än en jättelik tragedi. Men den gamle ryssen Anton Tjechov visste att lyfta fram komiken i allsköns mänsklig skröplighet.
Här har han fått hjälp av nationalscenens rekrytering av den norske regissören Alexander Mørk-Eidem - med rykte om sig att vara en hejare på att få fart just på Tjechov-pjäser.
Dramaten har belamrats med vedklyvar, skogskärror och timmerstockar – för Mørk-Eidems "Ivanov" utspelar sig på ett lantbruk i förfall någonstans i en nordlig skogsbygd. Huvudpersonen själv, spelad av Shanti Roney, har brutit ihop, gått in i väggen, tappat sin moraliska kompass, eller möjligen blivit skogstokig. Mycket skam har han i kroppen - men gör ändå allt fel.
Istället för att stötta sin sjuka fru springer han benen av sig efter grannens unga dotter. Det är inte snyggt, om man säger så…
Å andra sidan är det inte mycket ryggrad i omgivningen heller, även om den blivande svärfadern Janne, spelad av Johan Ulveson, gör sina tappra försök att tala både Ivanov och dottern tillrätta.
Jannes penninggalna fru räknar på sin förmögenhet in absurdum och sonen Justus far runt, runt, på sin Segway intensivt stirrande in i mobilskärmen. Adam Pålsson, alias sonen, är inte bara suverän på Segway, hans truliga tonåring på ständig jakt efter pokemons slår det mesta i genren.
Ja, här finns ett helt galleri av utflippade personligheter var och en med sin lilla egenhet – varav Ivanovs rättare Källa nästan är den enda som inte framstår som helt bäng - den sjuka hustruns personliga assistent borträknad.
Låter det virrigt? Det är det också. Det är mycket man inte får klart för sig. Är det gröna-vågen-idealismen som Ivanov slagits ut av? Hans försök att leva på jordbruket? Har han påverkats av sina mindre nogräknade grannar? Eller var han möjligen en katastrof redan från början? Det där blir en aldrig klok på.
Samtidigt är det mycket som är roligt och uppdaterat långt in i oktober 2016. För rätt som det är dyker även de senaste veckornas skräckclowner upp bland elefantformade hoppborgar (!) och färgglada ljusslingor.
Shanti Roneys slutgiltiga sammanbrott är av det starkare slaget, men innan dess har han lågmält och återhållet gestaltat en svårt deprimerad människa som gått vilse och tappat bort sin lust att leva.
Allra bäst är Johan Ulvesons kuvade familjefar som oavbrutet, men oftast förgäves, kämpar för att hålla alla på gott humör och ordna allt till det bästa. Det går precis som för hela uppsättningen: Sådär.