Jag sa det redan i trean, när vi skrev ”Min framtid” på ett rutat papper och ritade flygplan. Jag skulle härifrån. Inte för att Eskilstuna var särskilt dåligt – och utan en tanke på vart, men det kändes självklart. Man föds här, går i skolan här, lär sig hur man tar elvans buss från Skogstorp in till stan – och sen… drar man. Det kändes så.
Jag drömde inte om någon speciell stad, men hade alltid i bakhuvudet att jag skulle flytta när jag blev äldre.
Fotbollen på Orrliden, innebandyn i Hållsta och alla bandymatcher på Isstadion. Den där trygga, småtråkiga men också magiska sortens barndom som man inte riktigt förstår värdet av förrän långt senare.
Det är längesen nu.
Knappt ett år sedan började jag plugga i Stockholm. Jag pendlar mellan två världar – en som rör sig framåt i rusningstrafik och en annan som lunkar efter ån. Jag övervägde såklart att flytta dit. Det hade varit logiskt, smidigt, kanske till och med karriärmässigt smart.
Jag blev kvar ändå.
Det finns ingen rationell förklaring. Bara det där tysta bandet som inte riktigt går att klippa. Kanske är det tryggheten. Eller kärleken. Eller båda.
För det är något med hur Eskilstuna aldrig skryter, men alltid försöker. Hur staden går upp i ringen mot storstäderna trots att den vet att den kommer få spö – men ställer sig där ändå.
Det är att sakna gamla sporthallen, när man behövde komma flera timmar innan matchstart för att ta en bra ståplats vid räcket, som knappt nådde över huvudet. Men som var värt all väntan när sedan Zacke och Tholin flög fram på kanterna och blev stans nya kelgrisar.
Det är att minnas den långa kön till runda kiosken efter sina första krogrundor. När Harrys var ett äventyr, när Villa Etuna kändes som utlandet och HåPes var sista utposten innan man gick hem med vinglig värdighet.
Jag har sett stan förändras. Sett delar bli vackrare, andra gå sönder. Sett byggprojekt börja, avstanna, börja igen. Sett affärer slå upp och slå igen. Och ändå står det mesta kvar. Som att Eskilstuna bär på ett slags trots. En envishet jag känner igen hos mig själv.
I december tar jag examen. Kanske måste jag flytta då – för att få jobb och kunna leva som jag vill. Kanske är det först då jag faktiskt lämnar på riktigt. Bara tanken gör mig vemodig.
Men också… förvånansvärt trygg. För jag vet att oavsett var jag hamnar, så kommer Eskilstuna alltid finnas med. Inte som ett misslyckande eller en nödlösning – utan som mitt nolläge. Min början. Min stad.
Med det sagt. Kanske flyttar jag. Eller så gör jag som Eskilstuna alltid gjort. Blir kvar. Och försöker ändå.