2016 stod jag lĂ€ngst fram i publikhavet skrikandes med alla kĂ€nslor i min kropp â nu kĂ€nner jag mig mest sviken.
Den 17 december 2016 stod jag lĂ€ngst fram vid kravallstaketet i Tele2-arena â och grĂ€t.
Jag grÀt för att det band som jag haft vid min sida i sÄ mÄnga Är nu skulle spela sin allra sista lÄt.
Bandet som gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng levererat banger pĂ„ banger, de som tröstat mig nĂ€r jag var ledsen och givit upphov till nya bekantskaper â snart skulle vara ett minne blott.
Jag skulle aldrig mer fĂ„ uppleva det dĂ€r glĂ€djeruset som infinner sig nĂ€r bandet slĂ€pper en ny lĂ„t. Inte heller den panik som infinner sig nĂ€r nya turnĂ©biljetter slĂ€pps och man mĂ„ste koppla upp sig pĂ„ tre telefoner och tvĂ„ datorer för att ha en chans pĂ„ en biljett innan systemet kraschar. Det stĂ€ndiga köandet utanför arenor och grĂ€splĂ€ttar i ur och skur för att fĂ„ den bĂ€sta platsen skulle ocksĂ„ vara ett minne blott â och jag hade efter ett halvĂ„r av bearbetning förlikat mig med tanken, Ă€ven om det skar i mig.
Vi var flera som kÀnde likadant efter att ha följt bandet i flera Är.
För Jocke Berg, bandets sĂ„ngare, har gjort det tydligt att han inte gillar att vara kĂ€nd â och igenkĂ€nd.
Under Ären har bandet ocksÄ gett ett intryck av att "hÄlla vad de lovar". DÀrför var det nog mÄnga med mig som vid avskedet sÄg det som högst osannolikt att de skulle Äterförenas.
Men tji fick jag â och alla de andra som trott att avskedet var definitivt.
I stÀllet för att vara glad över att jag Äterigen kommer Äteruppleva gemenskapen i kön och det hÀrliga pirret innan de kliver pÄ scenen kom fredagsmorgonens besked om att de nu ska Äterförenas för tre konserter pÄ samma arena de en gÄng hade sagt farvÀl pÄ som en besvikelse. Och jag kÀnner nu en tomhet. En tomhet som sedan blir till tÄrar.
Varför?
Jo, för att det bevisar att de precis Ă€r som du och jag â vanlisar som kĂ€nner av nĂ€r kassan tryter. De Ă€r inte lĂ€ngre de "musikaliska gudarna" utan numera fyra medelklassgubbar som vill ha kul, inte vara sĂ„ principfasta och tjĂ€na pengar.
En av mina största rĂ€dslor Ă€r att de kommer att fĂ„ mersmak, att de kommer bli en runtkuskande cirkus som kommer riva av nĂ„gra spelningar per Ă„r â för det har vi sett alldeles för mĂ„nga exempel pĂ„.
Men med det sagt kommer jag likt förbannat vara en av dem som nÀsta lördag kommer att koppla upp mig pÄ tre telefoner och tvÄ datorer för att fÄ chansen att norpa biljetter till en, tvÄ eller kanske tre av spelningarna i mars.