Coronavandringar och andra stÀrkande promenader

Coronavandring. Smaka pÄ ordet. Ja, jag vet att det Àr fint som snus att vandra.

Blir man klok av att vandra? IsÄfall borde den genomsnittliga intelligenskvoten ha höjts rejÀlt denna vÄr.

Blir man klok av att vandra? IsÄfall borde den genomsnittliga intelligenskvoten ha höjts rejÀlt denna vÄr.

Foto: Robin Haldert/TT

Krönika2020-08-08 06:33
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Tanken klarnar, man kommer ikapp sig sjĂ€lv, Ă„ngesten smĂ€lter ner, hungern avtar, blodfetterna backar och benmusklerna stĂ€rks. Det Ă€r ingen Ă€nde pĂ„ hur förĂ€dlande det anses vara att vandra. 

Att gÄ Àr en helt annan sak. GÄr gör man för att man mÄste komma fram. Eller för att bilen Àr trasig, cykeln opumpad och bussen missad.

Att kalla det vi gjort under Coronan för att gĂ„ vore fel. CoronagĂ„ng har en fel klang. LĂ„ter som nĂ„got i samma fack som tölt eller passgĂ„ng. Att gĂ„ Ă€r bara ett sĂ€tt att ta sig fram. 

Nej, att vandra Ă€r nĂ„got helt annat. Lite intellektuellt. Hela raddan tyska filosofer och författare vandrade sĂ„ det brann under skolsulorna nĂ€r de klurade ut sina verk och teser. Nietzsche, Goethe, Heidegger. LĂ€gg till det alla pilgrimsvandringar, walkabouts, canossavandringar och ökenvandringar som företagits genom Ă„ren. LĂ€ser att det till och med finns en psykiatrisk diagnos för folk som tappat kontrollen och inte kan sluta vandra. Dromomania. 

Ett tillstĂ„nd vi nĂ€rmat oss vĂ„ren 2020 i brist pĂ„ andra nöjen. Har sjĂ€lv Coronavandrat hur mĂ„nga mil som helst. Till Kungsör. FrĂ„n Kungsör. Runt Kungsör. PĂ„ Sörmlandsleden. PĂ„ Bruksleden. Runt Ånnaboda, sjön TjurlĂ„ngen och pĂ„ GĂ„lö i Stockholms skĂ€rgĂ„rd. Till Dalslands högsta topp. PĂ„ Mösseberg, nĂ€stan till LĂ„nge Erik och sĂ„ Borgbergsledens tuffa nio kilometer.  

Har jag fÄtt nÄgra snilleblixtar och tÀnkt nÄgot klokt att plita ned? TyvÀrr. Det som rört sig i min skalle har inte haft mycket med de sköna konsterna att göra.

Mest har det varit sÄnt som "Fick jag med compeeden?"." Varför tog jag inte dubbla strumpor?", "HÀlen skaver". "Hur lÄng Àr en mil egentligen". "Finns det kaffe?" Och allra mest: "NÀr ska vi Àta?" SÄdana funderingar blir det inga Nobelpris av.

Kanske behövs det lĂ€ngre strĂ€ckor för att komma in i en andra andning och fĂ„ till nĂ„got blĂ€ndande klokt. Agne Truss borde veta. Förra Ă„ret tog hon hem segern i Maratonmarschen - Ă€ven kallad en vaken mardröm - efter att ha gĂ„tt 75 timmar i strĂ€ck MĂ€laren runt. AlltsĂ„ i tre dygn pĂ„ raken. 

EfterÄt blev hon sÀngliggande i dagarna tvÄ och har gjort klart att en vinst rÀcker. NÀr hon blev tillfrÄgad vad hon tÀnkte under vandringsplÄgan sa hon "jag var inte klar i huvudet och har antagligen en skruv lös." Samt att hon aldrig mer kommer att göra om MÀlarpromenaden.

Vilket pÄminner om att ordet promenera frÄn början lÀr ha betytt att driva nÄgot framför sig under hot om ett kok stryk.