Catarina Nitz: Så känner du igen en äkta tråkmåns

Finns det något värre än att bli inklämd i ett hörn på en fest med en människa som saknar humor och oavbrutet pratar ingående om sitt – sina barn, sina husdjur, sina krämpor eller sitt, i mina öron, ointressanta jobb? 

Ja det gör det. Det är ännu tröttsammare att fastna i sällskap med någon som skämtar oavbrutet eller inte pratar alls. Folk som aldrig delar med sig av det minsta om sig själva, skojar bort allt och inte bjuder in till någon form av dialog är sjukt trista. 

Men, de flesta människor brukar trots allt vara om inte roliga, så i alla fall intressanta att umgås med när man har bekantat sig lite närmare.

Det är just där kruxet ligger. Vi har en tendens att döma ut människor som tråkiga innan vi har lärt känna dem, och det på grund av yttre omständigheter som vilket jobb eller hobbies personen har. I en vetenskapsartikel i Dagens Nyheter läser jag att en grupp forskare vid University of Essex har försökt ta reda på det kommer sig att vissa uppfattas som tråkiga.

Med hjälp av mer än 500 frivilliga har de genomfört en serie experiment som föga överraskande visar att folk som saknar humor eller egna åsikter och/eller har en "negativ personlighet" anses tråkiga.

Man har också pekat ut inom vilka yrken de personer som uppfattas som mest ointressanta arbetar: dataanalytiker, bokföring, städning eller arbete med bank och försäkring. 

Tråkmånsarnas främsta fritidssysselsättningar är enligt försökspersonerna att titta på djur (typ fågelskådning), utöva religion, titta på tv eller ägna sig åt matematik. 

Undersökningen visar dessutom att folk försöker distansera sig från människor de tycker har tråkiga jobb eller hobbies, vilket gör att dessa personer inte får visa vad de går för socialt. De blir stigmatiserade och riskerar att bli isolerade.

Det här låter ju helt galet. 

Jag tänker på alla roliga fågelskådare jag har haft förmånen att träffa privat och i jobbet. Människor som älskar naturen är ofta engagerade och kunniga – vilket är spännande. 

Jag tänker också på alla dryga och pretentiösa dönickar till konstnärer, journalister och artister som korsat min väg, trots att folk som jobbar inom dessa yrken har en social gräddfil eftersom de automatiskt klassas som roliga.

De mest hopplösa träbockarna är i slutändan de som man inte hittar något gemensamt med, de som verkar helt ointresserade av andra eller oförmögna att läsa av sociala koder.