För några dagar sedan läste jag en av Sveriges största dagstidningar till morgonkaffet för att snabbt sugas in i en krönika som fick mig att sätta kaffet i halsen. Biträdande kulturchefen på tidningen berättar om hur hon gjort en botoxbehandling och skriver:
"Det första dygnet efter injektionerna är … ganska fantastiskt.
Jag går runt med något som bäst kan liknas vid resfeber. Botox ger inte effekt med en gång. Första 24 timmarna stelnar vätskan. Sedan följer någon vecka av gradvis förändring av ansiktet. Som störst är effekten efter ungefär två veckor.
Inom mig blandas nervositeten med glädje över att snart så kommer något att hända. Något spännande."
Skönhetsingrepp är inget nytt fenomen och det finns väldigt många som gör det, om än fortfarande i smyg. Fillers och botox är något jag ser i mina flöden dagligen och jag har även kompisar runt omkring som testat det.
Dagarna jag mår som bäst är när jag känner mig snygg och vi alla vet att synen på ens eget yttre är något som bidrar med lycka i livet.
Enkel matematik.
Injicering av botox är en quick fix mot ångesten vi upplever när vi tittar oss själva i spegeln. Men precis som med allt annat skapar vi ett beroende till dopaminkickar. Om jag varje dag kan se pigg ut, vara utan rynkor och ha åtstramat ansikte livet ut – sign me up.
Men riktigt så fungerar det inte.
Jag måste erkänna att jag vid flertalet tillfällen varit nära på att boka en botoxtid bara för upplevelsens skull. Hur känns det? Hur snyggare kan jag bli?
Men snabbt drar jag tillbaka den impulsiva tanken och fastnar i frågan: "varför?"
Är vi för fega för att bli gamla? Försöker vi på något sätt sakta ner vårt egna åldrande?
Och är utseendet verkligen allt?
När vi förändrar ansiktet lämnar vi synen på oss själva i betraktarens händer. Om du själv tycker att du är ful så spelar det väl sällan någon roll vad andra tycker?
Och ärligt talat.
Ett ansikte fullt med botox och fillers kommer tyvärr inte se bra ut i slutändan när 60-årsåldern knackar på dörren. Det injicerade kommer också hänga och glida ned till knäna.
Jag har alltid tyckt att det finns något fint i att bli gammal och alltid haft självförtroendet att jag endast kommer bli bättre med åren. Åldras som fint vin.
Så snälla hjälp mig att besvara frågan:
Ska jag börja bli rädd för att åldras?