Eva Axelsson: I karantän kan vad som helst hända

Senast vi sågs var för någon timme sedan, när hela redaktionen höll sitt morgonmöte. Sedan några veckor tillbaka deltar flera av oss på distans. Varje morgon vid 08.15 kopplar vi upp oss och syns i varsin liten tv-ruta. 

Det blir dagens enda publika framträdande och då försöker man så klart kamma till sig en smula. Det är det lilla ynkliga rampljus man får när man jobbar hemifrån. Utan det står förfallet på lut. För varför tvätta håret och peta tånaglarna om ingen annan någonsin noterar ens ansträngningar? 

”För sin egen skull” – vilken bullshit. 

Att skilja på arbete och fritid är dock A och O för hemarbetaren, har jag förstått. Annars flyter allt ihop till en enda sörja.  

Första veckan gick i strikt svart. Blus, kjol och kavaj. Bytte till och med ut tofflorna mot ett par höga klackar. Skulle aldrig klara av att ta mig fram med dem i IRL. Men på hemmakontoret bidrog de till en känsla av sval professionalitet. Trots att de aldrig syntes.

Efter ett par veckor märktes en viss förslappning. Klackskorna åkte av och de gamla trasiga mysbyxorna, som inte syntes i bild, på. 

En skärpning var av nöd. Rotade fram några gamla knappt använda felköp. Skulle aldrig stå ut med dem en hel dag i sträck. För trånga, för små, för kliiga. Men en kvart i rutan borde funka. Så fort kameran släcks återgår man till pyjamashänget. Och då vill man inte bli så nesligt avslöjad som jag blev av min skarpsynta boss. Som för övrigt själv satt och dinglade med ett par örhängen jag aldrig tidigare sett henne i.

I karantän kan vad som helst hända.

Annars lackar jag just idag ur på tidningen Lands ledarskribent trots att jag själv sitter i skogen och skriver.

”Kom inte hit” uppmanar hon och understryker att storstadsmänniskan ska hålla sig borta tills smittorisken avtar.

Så typiskt för det trista tonläge som nu sticker upp sitt fula tryne. I vanliga fall är ju hela publikationen ett enda stort brölande lockrop för att få folk att ta sig ut i spenaten.

Nej, jag menar inte att vi ska gå emot folkhälsomyndighetens rekommendation om att stanna hemma i påsk. Vi har alla ett ansvar för att de som sliter i vården inte går i väggen. Faller de så faller alla.

Men diverse debattörer och proffstyckare på syndabocksjakt har också ett ansvar att inte bidra till att lyfta fram gamla unkna föreställningar om stad och land förankrade i 1800 kallt. Coronakrisen måste vi lösa tillsammans.