Viktor Andersson: Vill kvinnor verkligen bara läsa om kvinnor?

Författaryrket är på väg att bli ett kvinnligt yrke.

Att vi recenserar tre kvinnor och en man i höstens debutantspecial speglar situationen. I dag är över 70 procent av de skönlitterära debutanterna i Sverige kvinnor.

Siffran är ungefär densamma om man ser till den skönlitterära utgivningen i stort. De kvinnliga författarna blir fler, medan de manliga blir färre.

Frågan är förstås varför det ser ut såhär. Spaltmeter har skrivits om saken på svenska kultursidor. Populärt är att lägga ansvaret hos läsarna.

Ett svar som på senare tid har seglat upp som möjlig förklaring är att litteraturen liksom konsten i allmänheten går mot ett slags privatisering, i betydelsen att det är det mesta privata som läsarna helst vill läsa om. Kvinnor skulle helt enkelt vara bättre på att skriva självutlämnande om det mest privata. Svaret har trendat i samband med Gunnar Ardelius misslyckade försök i genren med boken "Ingenmansland".

Är det då ett problem att författaryrket är på väg att bli ett kvinnodominerat sådant?

Nej, så länge man inte blir refuserad på grund av vad man har mellan benen finns det inget att oroa sig för. Och just nu finns det inget som talar för att män måste skaffa könskonträra pseudonymer för att bli utgivna, lästa och tagna på allvar av kritikerna. Ni vet sådär som kvinnor en gång i tiden var tvungna att göra.

Ett annat svar på varför det ser ut som det gör är att kvinnor helt enkelt läser mer än män. Och att de kvinnliga läsarna vill läsa kvinnliga författare. Detta eftersom de förmedlar kvinnliga erfarenheter. Skriver de om män ska det vara elakheter, vilket de senaste årens många manssatirer i romanform vittnar om.

Det finns förstås betydligt fler svar än så. Men just det här svaret säger mycket om vår kultur. Det avslöjar nämligen hur otroligt upptagna vi är vid manligt och kvinnligt. Och jag finner svaret skrämmande.

Visst finns det erfarenheter som kan kallas kvinnliga och sådana som kan kallas manliga. Gemensamt är dock att de är mänskliga erfarenheter. Och en förutsättning för en humanitet, det vill säga att vara människa, är att man, då man tar del av någons öde, oavsett om det är en hon eller en han, kan tänka att det lika gärna kunde vara en han eller en hon, att det lika gärna kunde vara jag.

Vad var det nu han sade, Flaubert? "Madame Bovary, det är jag."