De vill ta fram en kanon. Vilket konkret betyder att en kommitté ska utse ett antal konstverk, böcker, filmer och dikter som alla i Sverige borde ta del av eftersom de ska spegla det svenska samhället.
Själv är jag skeptisk.
Jag tror att en kultur alltid och per definition måste förändras. Det är en del av livets och samhällets utveckling.
När jag talade med en bekant till mig som växte upp i Sovjetunionen innan murens fall var jag säker på att han skulle dela den uppfattningen. Där hade de ju en strikt kulturkanon.
Bara det som var godkänt av kommunistpartiets högsta ledning var godkänt. Alla i landet skulle läsa böcker som danade dem i det korrekta klasstänkandet och fick dem att inse kapitalismens ondska och det rimliga i att kulakerna (de självägande bönderna) måste dö på 1930-talet.
”Tvärtom”, sade min bekant. ”Jag stöttar helt och fullt tanken på en kulturkanon.”
Jag tittade förvånat på honom.
Han förklarade sedan att han själv och alla han kände under åren i Sovjet använde kulturkanonen för att förstå vad de inte borde läsa. Tvärtom gjorde instruktionerna från kommunistpartiet att de kastade sig över alla andra böcker, särskilt de förbjudna.
Som George Orwell. Platonov. Solsjenitsyn.
Det är ett fascinerande perspektiv. Hela tanken med en kanon är ju de motsatta. Att staten ska slå fast vilken konst som är ”rätt”. Och så gör de bångstyriga medborgarna ändå tvärtom.
Det förefaller som om det gäller för kultur även mer generellt. Efter att ett antal Sverigedemokrater velat stoppa sagostunder för barn där drag queens varit sagouppläsare har intresset för just den sortens sagostunder ökat lavinartat.
Allt fler bibliotek vill arrangera, och det kommer alltid massor av folk.
I Dagens Nyheter läser jag om ett annat försök att förbjuda. I Madison County i USA har den politiska högern stoppat en rad böcker från att lånas ut på biblioteken. Det gäller bland annat böcker av Stephen King och Toni Morrison och titlar som En vampyrs bekännelse av Anne Rice och Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood.
DN:s skribent Lisa Magnusson konstaterar att ”bannlysa böcker lär bara få Madison countys barn och unga att göra allt för att få tag på dem.”
Så är det nog. Kulturen fungerar bäst i frihet. Och är den inte fri söker vi ändå efter öppningar där ljuset strömmar in.