Noah O'Rourke Drevfjäll: Svensson har semester – och får mig att koka av ilska

Förväntar ni er att vi ska gå på detta? Att vi ska köpa att alla dagar i veckan är fyllda med sol, skratt och välbefinnande? Tror ni att vi inte genomskådar bilderna? Det är den uppenbara falskheten i de här bilderna som får mig att förlora förståndet och fullkomligt koka över.

Det tycks vara så att svensken tävlar i vem som har den bästa semestern och vem som älskar sina barn mest. Det här är inget nytt fenomen. Under varenda högtid eller ledighet mässas samma ramsa på sociala medier. "Vackraste finaste familj, gud vad jag älskar er", skriver någon. Ja, det gör du säkert. Men det kan inte vara det enda som visas. Det blir för grunt. 

I Norge klubbades nyligen en lag igenom som kräver att influencers ska märka sina sponsrade inlägg som blivit retuscherade. En liknande lag vill jag se i Sverige. För varje bild som visar en "perfekt" familj vill jag se en motbild med det koncentrerade kaos som semestern också för med sig. Sanningen måste fram, för allas skull.

Ge mig gräl om vem som ska plocka ut ur diskmaskinen, vem som ska hänga tvätten eller vem som ska duka bordet. Ge mig kriget om vilken tv-serie som ska sättas på under kvällskvisten. Ge mig utskällningarna av syskon som spenderat en hel bilresa med att bråka och sparka i säten. Ge mig NYANSER. Allt kan inte vara perfekt hela tiden, det vägrar jag tro på.

Denna sjukdom verkar ha sipprat sig in hos majoriteten av småbarnsföräldrarna. I kommentarsfälten syns kärleksförklaringar som "Finaste ni", "Favvofamiljen" och dylikt. GE ER. Jag förstår att en del föräldrar får prestationsångest efter en veva på Instagram. Självförtroendet måste vara nere på botten efter att ha sett en uppsjö av perfekta bilder med familjer som sitter under björkar och äter glass. 

Är du en ångestfylld förälder som knappt kan visa ett enda hörn av ditt hem på grund av kaoset barnen lämnat efter sig? Lugn. Det du ser är inte på riktigt, det är föräldrar som lajvar. Det är du som ger mig hopp. Instagramföräldrarna har inget att komma med när det börjar bli allvar.

Nu tänker ni säkert komma med argumentet "Det är bara att avfölja, om det nu är så jobbigt för dig".

Hahaha. Det är precis det jag gör. Med nöje.

Min vana är numera att systematiskt kategorisera personer jag följer. En bild på en lycklig familj? Det kan jag köpa, till och med ge en "gilla". Blir det däremot till en vana? Ja, då ryker du helt enkelt. Så KRÄSEN är jag. Det borde du också vara.

Hata mig mer än gärna för denna ståndpunkt. Det krusar inte min vattenyta. Jag vill utrota denna folksjukdom, jag vill tillbaka till gryniga bilder på ölglas som står i solen samtidigt som man i bakgrunden skymtar kaoset. Det är det ärliga livet som ska skildras. En bild på en förälder som får ett totalt psykbryt på sina ungar gör mig gladare än något annat. 

Det är ju så livet är, fyllt av inre konflikter och kärlek. Det är inget att skämmas över. När känslorna svallar över för föräldern och hen börjar vråla som ett brinnande lejon. Det är barndom. Tvätta för guds skull inte bort det.

Kampen är ojämn, det vet jag. En hel bataljon av semestersvenssons vill nog se mitt huvud rulla efter denna artikel. Men jag kommer aldrig att sluta kämpa. Jag har valt min kulle och jag är beredd att falla på den.

Ha nu en rörig, skrikig sommar och glöm inte att detta är en krönika som utformats för att höja det berömda blodtrycket.