Viktor Andersson: Ska vi byta färg på den svenska flaggan?

Det var morgonen efter studentdagen och jag skulle resa. Inte ut i Europa med vänner, utan ensam till en röd stuga i skogen. Jag ville bort från allt och alla, rannsaka mig själv, ta ut en riktning och nå ett slags insikt. Det är den stugan som jag tänker på när jag läser Göran Greiders kulturhistoriska ytdykning "Stugland – En berättelse om Sverige". Stugan är inte särskilt imponerande. Den är pytteliten, saknar rinnande vatten och har utedass, och den tillhör familjen, inte mig – ändå är det min röda stuga i världen.

Jag har skämts över stugan då jag har besökt pampiga sommarhus i skärgården med alla tänkbara bekvämligheter, men när jag läser "Stugland" känner jag en plötslig stolthet – och jag är beredd att hålla med Greider om att det är dags att byta färg på den svenska flaggan; den borde vara röd med vita knutar. Greider ser stugan som ett uttryck och en symbol för en sund och inkluderande nationalism, än så länge inte kapad av Sverigedemokraterna – även om de försöker. Folk världen över har sina rötter just i stugor.

Det är nu längesen stugorna liksom landsbygden där de står övergavs, det är längesen folket bröt upp och flyttade till städer och tätorter. Saknaden efter stugan och dess värld går som ett sorgset stråk genom den svenska 1900-talslitteraturen. I Ivar Lo Johanssons roman "Kungsgatan" (1935) längtar de till storstan inflyttade arbetarna tillbaka, de tittar på sina hötorgsmålningar föreställande röda stugor och tjädrar och minns – jo, så ser det ut därhemma. I stugan brinner ännu spisen, där finns släktingar att besöka.

Stig "Slas" Claesson tillhörde en senare generation, uppvuxen i stan men barnbarn till bönder. Hela hans författarskap är en enda stor elegi över det "fattiga och arbetsamma folk som en gång bodde i våra skogar", som det heter i "Samtal på ett fjärrtåg" (1972), dessa uråldriga varelser hos vilka han tillbringade barndomens somrar. Hos Slas har hemlängtan och saknad blivit en accepterad förlust av det som fanns men som inte längre finns. I den röda stugan ligger en lam gammal kärring, och ingen tar hand om henne.

I våra tiders litteratur symboliserar stugan i skogen oftast en tillflyktsort, det är dit man beger sig för att dra sig undan en värld där man inte längre känner sig hemma. Det var just den sortens berättelser som fick mig att resa till stugan den där sommaren.

Ett av många sentida exempel är Lars Anderssons roman "Nu" (2021), där den grånade akademikern Sten Vadh har retirerat till farbror Hasse gamla stuga. Den 100-årsjubilerande författaren Sture Dahlström drar det till sin absoluta spets i romanen "Tango för enbenta" från 1981, i vilken verkstadsarbetaren Karl Andersson säger upp sig och flyttar till en förfallen skogsgård, försöker avsäga sig sitt svenska medborgarskap och därtill upprätta en egen, självförsörjande republik.

Det är på flera sätt en oroväckande betydelseförskjutning som har ägt rum. Den röda stugan med sina vita knutar har i litteraturen blivit en symbol för ett slags självvalt utanförskap. Och ett samhälle som inte lyckas inkludera alla medborgare, eller som medborgarna önskar lämna, är på alla sätt ett misslyckat samhälle. Med andra ord är det kanske inte en så bra idé att byta färg på den svenska flaggan – eller?