Jesper Bengtsson: Sluta använda ord som knappt någon förstår!

Skribenten David Isaksson hade noterat att ordet ”agil” används allt oftare i sammanhang där internationellt bistånd diskuterades. 

Biståndet ska vara agilt. De som arbetar med bistånd ska kunna ”jobba agilt”.

Vad tusan betyder det? Och varför ska de använda just det ordet? 

Det verkar också som om ordet har smugit sig in i allt fler sammanhang. Nyligen utlyste Sveriges Radio en tjänst och skrev: 

”Den agila transformationen på Sveriges Radio går in i en ny fas! Nu bygger vi intern förmåga inom coachning och söker därför en strategisk enterprise agile coach som driver vår fortsatta agila transformation framåt, ansvarar för att hålla ihop vad agilt på Sveriges Radio är och leder arbetet med att bygga upp vår interna agila coachningsförmåga.”

Sug på den ett tag. De söker alltså en strategisk enterprise agile coach. 

Handen upp den som känner sig kallad. Eller rättare sagt, en hel massa människor kanske passar för just det jobbet, men det kommer de aldrig begripa för platsannonsen är skriven på ett sätt som gör att max en procent av befolkningen kan förstå vad det står i den.

Så, vad betyder då ”agil”.

Efter en snabb googling förstår jag att det handlar om att ha kundorientering och inre motivation. Man ska visa förtroende för de man arbetar tillsammans med och kunna anpassa sig snabbt till nya situationer.

Det låter bra.

Men varför skriver de inte det då!?

 De flesta yrken, organisationer och sociala sammanslutningar har ord och uttryck som används bara där. 

Tänk efter hur det ser ut i er egen omgivning. Ni kommer garanterat hitta en hel massa sådana ord och uttryck. En del kanske är dialektala, men många kommer också vara ord som finns till för att markera just er gemenskap.

Ordet ”bror” i de svenska förorterna är ett sådant exempel. Eller hur jag och mina kompisar hemma i Lidköping på gymnasiet brukade säga ”gött mos” när vi tyckte att något var bra.

De där två exemplen är oproblematiska. Värre blir det när det handlar om samhällsviktiga frågor. Som biståndspolitiken. Eller andra områden, där de som är verksamma lär sig tala på ett visst sätt och lätt kan förstå varandra, men där deras ordval och interna uttryck också bidrar till att stänga ute andra. 

Hur tror någon till exempel att vi ska kunna inkludera breda folkgrupper i klimatarbetet om vi fortsätter kalla de globala klimatmötena för COP, eller tala om carbon footprint, som om det var totala självklarheter. 

Jag håller ibland skrivkurser och en av de första sakerna jag lär ut där är att om du vill nå många med det du skriver ska du undvika ord som stänger ute. 

Saker som kan verka helt självklara för dig kan faktiskt vara ett ord som är väldigt specifikt för just dina sammanhang.

Som ung var jag aktiv i SSU, och där hade vi massor av sådana ord. Vi pratade om expen, som om alla direkt skulle förstå att det var SSU-distriktets expedition. Eller DÅK, som var distriktsårskonferens.

Ni kan tänka er hur lätt det var att värva nya medlemmar när man slängde sig med sådana ”hetingar” till ord. 

Det finns poänger med nya ord. Ibland är det till och med bra att använda dem, för att det utvecklar språket. Men det kan också bli ett hinder för det demokratiska samtalet. Eller för vilka samtal som helst.

Så var lite agila nu. Sluta använda sådana ord.