Ett bord? En stol? En piedestal? Jonathan Berglund utforskar vad en möbel kan vara.
Jonathan Berglunds resa till Konstfacks masterstudentsutställning börjar i föräldrarnas garage hemma i Kjula.
Där fanns det alltid någonting som behövde fixas, och det var där som den idag 31-årige Jonathan upptäckte det egentligen ganska enkla intresse som än idag driver honom att upptäcka och utforska nya arbetssätt.
– Det var att få jobba med händerna. Att skapa saker, och att förändra miljön omkring sig, säger Jonathan Berglund, och säger att han minns hur han tidigt byggde "konstiga saker" hemma i Kjula och i polarens garage ut mot Sundbyholm.
– Men det var ganska sent som jag kom in på den här desginerbanan.
Jonathan Berglund gick först på Kjula skola, sedan i Stålfors musikklass och Rekarnegymnasiet.
Efter studenten spenderade han en tid i Norge ("som alla andra i min ålder på den tiden") och hängde sedan med brorsan till Stockholm när denne föreslog att det var dags att byta stad. Där fick han jobb som IT-tekniker, flirtade med idén om att utforska en karriär inom musiken men hittade till sist "hem" på arkitektutbildningen på Kungliga tekniska högskolan.
– Jag insåg: "Det här tycker jag ju är kul! Det är ju sånt här jag gillar!"
Utbildningen ledde både till praktik och jobb. Innan han kände sig redo att påbörja sin mastersutbildning hann han med att "smita in" ett år i Japan, där han studerade japanska och lärde sig programmera.
Väl tillbaka i Sverige jobbade han ett par år innan pandemin kom, och efter det påbörjade han masterprogrammet på Konstfack vid namn Individuell studieplan i design.
Det låter som att du vid det laget gott och väl hade tillräckligt med erfarenhet för att fortsätta jobba. Varför valde du att återuppta studierna?
– För att det är kul, haha. Jag kände att bara att få hänga i Konstfacks verkstäder i två år hade varit supernajs.
Beskriv vad du har skapat till din utställning!
– Jag försöker fortfarande hitta "hisspitchen"... Men man kan säga att jag har jobbat med det vi inte kan planera. Det oväntade. Och att omfamna det.
I Jonathan Berglunds utställning ingår vad som enklast skulle kunna beskrivas som ett bord, ett musikinstrument, en vävstol och två "pallar".
Men egentligen är hans skapelser mycket mer mångbottnade än så.
I skapandet av varje objekt har han tagit avstamp i att det är omöjligt att veta exakt vilka behov människor kommer ha om 100 år. Därför är objekten byggda på ett sätt så att det ska vara så lätt som möjligt att reparera dem, och i biologiskt nedbrytbara material. Bordet är designat för att omfamna fläckar och slitage. Och i fallet med "pallarna" är själva syftet dessutom nästan helt odefinierat. Är det ens pallar? Eller bord? Eller något helt annat?
Jonathan Berglund låter användaren bestämma.
Ett instrument eller en musikspelare? Eller kanske båda?
Han har låtit sig inspireras av den klassiska IKEA-pallen med två steg, en möbel som han sett lika många användningssätt för som platser där den dykt upp.
– Jag som designer behöver inte ha förstått alla användningsområden.
Jonathan hänvisar igen till uppväxten i Kjula, viljan att återbruka och komma på nya sätt att använda grejer. Hederligt gammalt bondvett, på ett sätt. Samtidigt kanske tankesättet gått förlorat i takt med att industrialiseringen breder ut sig.
Var drömmer du om att den här utbildningen ska ta dig i framtiden?
– Någonstans där jag redan nu inte vet var det är. Där jag kan bli lite förvånad.
Istället för att jobba mot det faktum att alla möbler slits med tiden har Jonathan Berglund valt att omfamna slitaget och göra det till en del av verket.
Titeln på Jonathan Berglunds utställning är "What will become of me?"