För två decennier sedan repade han med sitt band By The Way på studioförbundet TBV. Vägg i vägg harvade det band som en vacker dag skulle döpa om sig till Kent och några år senare vara Sveriges största band. Dessutom möttes de i den klassiska Eskilstunarocktävlingen Culten. Allt detta var inspirerande för Kaj, men den hundraprocentiga motivationen fanns inte hos hela orkestern.
– Det rann ut i sanden. Jag kände att jag var tvungen att gå vidare, så jag sket i de andra till slut.
Och som ensam trubadur fick han gott om jobb i tio år framöver. Cornelis blandades med Creedence och allt däremellan.
– Jag spelade "Still got the blues" och "Margareta", ler Kaj Pousár. Jag spelade allt folk ville höra. Fast när man lägger ner sin energi i en låt så förgyller den en tillbaka. Det är nästan som att ta hand om ett barn.
Fast 2004 hade han hunnit tröttna på trubadurandet också, och gitarren åkte bara fram vid enstaka tillfällen på fester.
Så 2008 var det dags för nästa våg av inspiration, som nu har mynnat ut i debutskivan "Livet".
– Det handlar ju såklart om att träffa rätt folk. Jag träffade en gammal kompis som hade en studio, och jag kom i kontakt med en producent som trodde på det jag gjorde. Så då kändes det mer aktuellt än någonsin att ta nya tag.
Debutskivan som nytändningen resulterat i består av rock på svenska.