I en artikel i Eskilstuna-Kuriren den 5 juli (se länk), där Björn Norman beskriver sporthallen i Eskilstuna som "en modernistisk pärla", hävdar han att det var jag, i egenskap av dåvarande tillförordnad stadsarkitekt, som var den som drev på för att få till stånd ett "förstörande" eller en rivning av sporthallen.
Detta är givetvis inte sant, och jag känner mig närmast smickrad av Normans tilltro till min kapacitet. Betydligt starkare krafter har varit i omlopp, och inte ens Normans dokumenterat skickliga övertygningsförmåga skulle ha kunnat bita här.
Det har gällt att gilla läget - och vem vet vad som i så fall kan bli av det hela - kanske till och med något riktigt bra? Allt visar sig med tiden.
Om en ny sporthall (det vill säga arena) och ett nytt badhus ska byggas, vilket det ju ska – ja då står man där med en gammal uttjänt sporthall och ett gammalt (redan på 1980-talet) uttjänt badhus. Alldeles som hand i handske passar det väl då att Mälardalens högskola kommer och erbjuder ett övertagande av just dessa lokaler? Åtminstone ur ett kommunalt tankeperspektiv.
Först måste man utreda om fastigheten verkligen tål de krav på exploatering som spekulanten ställer. För två år sedan erhöll jag uppdraget till en sådan utredning. Den visade att det kan finnas tillräcklig kapacitet (om än lite knappt), och att de befintliga byggnaderna i huvudsak skulle kunna gå att anpassa till högskolans behov.
Nuvarande bedömning är att hela sporthallen är möjlig att bevara och nyinredas för ett ändamålsenligt högskoleinnehåll, främst eftersom sporthallsbyggnaden saknar invändig bärande stomme och därför låter sig förändras invändigt mycket flexibelt."
Jag grundade min uppfattning om byggnadens lämplighet till ombyggnad på en skiss-studie i det tidiga utredningsskedet, med tanken om ett öppet högskolebibliotek längst ner i stora hallen, och sedan kontorsdelar ovanför i ett öppet samband. Ett möjligt läge för hörsal kunde vara träningshallen.
Det vore onekligen en fjäder i hatten för åtminstone kommunalrådet Magnus Johansson (MP), om man kunde konvertera sporthallsbyggnaden i stället för att riva den. Bara teglet i fasaderna är värt ett bevarande. Att återanvända en byggnad blir aldrig lika resursförbrukande som att riva och bygga nytt, ur ekologisk synvinkel.
Så i ett läge där högskolan vill flytta in vore det förmodligen bäst om sporthallen kunde bevaras. En möjlighet är i så fall att låta träningshallen bli hörsal; då slipper Badhuset detta öde som tydligen känns skrämmande och främmande för många Eskilstunabor. Det gamla badhuset står i stället redo för att som en möjlighet kunna realisera den önskan och idé som tidigare kommunalrådet Kristina Eriksson uttalat om ett litet sekundärt badhus, där simundervisning med mera kan få äga rum (se Folket 2-8 juni 2013).
Men då får inte högskolan plats i kvarteret Verkmästaren till alla sina delar. Kanske kunde en nybyggnad för dess tillkommande behov (studieutrymmen och restaurang bland annat) uppföras på andra sidan Bruksgatan, i kvarteret Vallonens nordöstra del, där det i dag finns en parkeringsplats? Det skulle i så fall ge spännande förutsättningar för en fin avslutning av rutnätsstadens norra hörn, något som hittills saknats. Och för högskolans del borde en sådan lösning kännas attraktiv.
Då finge vi tre aktuella byggnader på rad längs Hamngatan, rutnätsstadens nordvästra vattenfront: det gamla funkisbadhuset, still going strong; sporthallen - ograverad till sitt yttre men med ett kulturellt-administrativt innehåll: hörsal, bibliotek, kontor; slutligen en ny högskolebyggnad, fri och djärv till sin arkitektur: elevernas dagliga arbetsplats, ett slags levande workshop med restaurangen som hjärta.
Extra allt så det förslår, med andra ord...
Mats Ohlin