"Det värsta har redan hänt, men jag har överlevt"

Det dröjde lång tid innan Frida Boisen berättade sanningen om sin mors död. I 13 år väntade hon med att berätta för barnen att hennes mamma, deras mormor Rosita, tog livet av sig på mors dag och i ett avskedsbrev lade skulden på sin dotter.

I boken "Berätta aldrig det här" som kom 2020 tyckte Frida Boisen att hon hade förmedlat allt, "varenda stavelse" för att dottern Tilda och sonen Arvid skulle förstå sin mammas och familjens historia. Men när 16-åriga Tilda läste boken blev reaktionen inte den förväntade. Dottern blev rasande eftersom hon tyckte att hennes mamma svikit genom att censurera delar av sanningen.

– "Du kan inte mena på allvar att du förlåtit din pappa. Efter allt han gjorde mot dig och din mamma?!", sade hon. När jag svarar jo, jag har förlåtit honom, säger hon "Du ljuger, antingen för dig själv eller för honom. Dina krönikor om jämställdhet är värda skit för mig och det här är bara halva sanningen", berättar Frida Boisen.

Sökte sig bakåt

Även om hon inte var beredd på att bli ifrågasatt, insåg hon snart att det kanske låg någonting i det dottern sade. Hennes nu bortgångne pappa hade varit en underbar morfar, men hur var han egentligen när hon själv var liten? För att få svar på sina egna frågor vände hon sig till elva gamla dagböcker som låg i källaren, med anteckningar från barndomen och tonåren. Under läsningen kastades hon tillbaka till en uppväxt präglad av våld och missbruk.

– Jag söker svar på vem min pappa var och hur så mycket kunde gå så snett i vår familj under min barndom. Under resans gång hittar jag viktiga pusselbitar, från mina dagböcker, vittnesmål från flickan som var jag, men upptäcker också hur jag själv till stor del drivs av samma värden som min far, säger hon och konstaterar att den insikten var plågsam.

Pappa Peter var karismatisk, smart och framgångsrik. Men när hennes föräldrar fortfarande levde tillsammans var familjelyckan helt beroende av hans humör. Raserianfallen kom och gick, utmynnade stundtals i rent våld och vad som i dag skulle klassas som misshandel av barn. Pappa tycktes aldrig ha tid för annat än jobbet – och golfen – och när skilsmässan var ett faktum blev han ännu mer frånvarande för sin dotter.

"Bara inbillning"

I bokens mörkaste partier berättar Frida Boisen om ett övergrepp hon utsätts för av en äldre man under ett av sina sällsynta besök hos pappan som då jobbade i Tyskland. Pappans reaktion? "Det där är bara inbillning".

– Det är omöjligt att inte känna ilska när jag själv läser och minns, hur en förälder kan vända ryggen åt ett barn som med tårar i ögonen försöker berätta om ett övergrepp hon blivit utsatt för, säger Frida Boisen.

Men berättelsen präglas också av skuldkänslor. Under perioder i livet var hennes pappa en förövare som utövade fysisk och psykisk misshandel mot människor i sin nära omgivning.

– Jag känner mig medskyldig, som en medbrottsling, över att jag inte larmar, över att jag inte gör mer, när min pappa slår. Jag blir en del i charaden om den lyckliga, framgångsrika familjen.

TT: Berättelsen framstår som en brottningsmatch mellan den del av dig som älskar din pappa och den del som med vrede tar avstånd från hans handlingar. Har du nått fram till en punkt där du kan förhålla dig till båda perspektiven?

– Jag tror ingen människa är enbart ond eller enbart god. Min pappa var alldeles fantastisk, men hade också mörkare sidor. I grunden tror jag på kärleken och förlåtelsen. Men det är lättare att förlåta och förstå nu, när jag har fått så många pusselbitar till varför pappa var som han var.