"Jag satt i baksätet på en amerikanare på väg någonstans i Nykarleby". Robert Åsbacka smög länge med sitt skrivande och minns exakt när och var han avslöjade för kompisarna att han skrivit en diktsamling.
Men trots att Robert Åsbacka skriver på svenska och både Eskilstunas kommunalråd Jimmy Jansson, Kolhusteatern, Sagostigen och Mälarsjukhuset figurerar i romanerna, har hans underfundigt humoristiska berättelser om tillståndet i Sverige här och nu i stort sett helt gått under radarn i hans svenska hemstad.
– Ja, det är lite märkligt. I Stockholm har jag haft flera fullsatta författarkvällar. Men här har jag inte fått en enda förfrågan. Böckerna har fått bra kritik, men i Eskilstuna tror jag knappt någon vet om att de finns.
"Takläggarna" är alltså sist ut och den här gången har huvudpersonen, författaren Erik, gett sig i kast med att lägga om taket hos ett kollektiv långt ut i den sörmländska skogen.
Här huserar ett gäng brokiga existenser. Roffe som skulle ha kört dynamiten åt Norbert Kröcher, alltså terroristen som planerade att kidnappa ministern Anna-Greta Leijon. Miljömedvetne Achim som odlar och plockar svamp. Maja som försörjer sin familj som lärare. Hennes man Daniel som mestadels återfinns i en hängmatta i skogen. Därtill karriärkvinnan Elisabet som en gång fallit för Roffe, förmodligen grundat på hans hästsvans och ring i örat.
"Om jag hade svaret på varför Sverigedemokraterna växt skulle jag skriva en pamflett. Men jag tror det måste sökas i hur politiken utvecklats de senaste decennierna. Ojämlikheten har växt" säger Robert Åsbacka som tidigare var aktiv socialdemokrat. Januariavtalet fick honom att hoppa av.
Mellan takstolar, råspånt och läkt radas den ena dråpliga historien efter den andra upp: Inte minst när vännerna ger sig på att flytta ett helt bisamhälle på släpkärra efter en gammal Volvo.
Det märks att Robert Åsbacka har roligt när han skriver, men när jag frågar om det är välfärdsbygget Sverige som taket sviktar på, säger han att han inte riktigt vet.
– Det kan vara så, men det var inget jag tänkte på när jag skrev. Det är först långt efteråt, när jag är klar som jag ser vad jag gjort.
I bokskåpet finns en stor samling brev, dagböcker och böcker av författaren RR Eklund som Robert Åsbacka en gång tänkt doktorera på. "Hans dotter gav mig allt jag kunde bära med mig."
– Många författare utgår från en intrig, men det som driver mina romaner är vad huvudpersonerna hittar på och säger i stunden.
Flera av dem kan kännas igen från verkliga livet, men knappast det offentliga. Robert Åsbackas persongalleri är av den sort som finns överallt men mycket sällan syns till på ytan.
– Jag har stött på dem i Mellösa, Hälleforsnäs, Eskilstuna. Men jag tecknar inte en bild av någon särskild, bara delar av dem.
I alla tre romanerna finns en hund i en sorts huvudroll. I ”Glömda rum” är det Stella. Som så tragiskt förolyckas i ett alltför tätt sittande andningsskydd under coronan och numera vilar i den kista Erik byggde inom ramen för ett arbetsmarknadsprojekt i trilogins första del.
"I Finland ser jag att böckerna läses lite överallt trots att de utspelar sig i Sverige. Men det är klart, hade de handlat om finsk politik hade de troligen sålt mycket mer och dessutom översatts till finska" säger Robert Åsbacka om romanerna i trilogin.
I ”Takläggarna” kliver istället den trebenta schäfern Brokk in i handlingen tillsammans med dansk-svenska gårdshusen Moppe.
Har du hund?
– Nej, men jag har haft. Och jag vill gärna ha en hund med i romanerna.
Biodlare har Roberts Åsbacka också varit ett tag och viss färdighet i omläggning av tak har han skaffat sig genom åren.
Nu kommer "Takläggarna", den sista delen i Robert Åsbackas trilogi från Eskilstuna och Sörmland. "Kistmakarna" och "Glömda rum" kom 2021 och 2022.
När vi ses har han just kommit hem från en månads skrivande i Österbotten. Han har föräldrahemmet kvar i Nykarleby och umgås fortfarande med en del av sina gamla vänner där.
Att skriva var inget man gjorde där han växte upp. Länge höll han sitt stora intresse för sig själv.
– Jag är från en arbetarfamilj och mina vänner körde långtradare eller jobbade på minkfarm.
I tio år höll han sitt skrivande hemligt. Fortfarande minns han exakt var han befann sig när han första gången berättade för kompisarna vad han sysslade med.
– Jag satt i baksätet på en amerikanare. Vi var på väg någonstans i Nykarleby när jag bara sa rätt ut från ingenting att jag skrivit en diktsamling.
Ingen reagerade nämnvärt på hans stora avslöjande, istället fortsatte allt ungefär som vanligt.
Så du hade smugit i onödan?
– De märkte säkert att jag avvek, men smygandet var ett sätt att skydda mig själv för att kunna gå min egen väg. Jag visste att jag ville skriva men visste ingenting om hur man bar sig åt för att bli författare.
"Jag är inte bra på att prata och diskutera. Jag tänker och förstår bättre när jag skriver" säger Robert Åsbacka.
I "Takläggarna" konstaterar för övrigt Roffe att det är svårt för skötsam arbetarklass att skriva storsäljare. ”Ingen sprit, inga perversioner, inga arvstvister”.
Nu är Robert Åsbacka iallafall sedan många år tillbaka just författare, även om han höll på att hamna i akademien ett tag som anställd på Stockholms universitet. Där undervisade han i litteraturvetenskap och skrev på en doktorsavhandling om den finlandssvenska modernisten RR Eklund.
Men när han insåg att det inte blev någon tid över till hans egna romanbyggen lade han ned doktorerandet och sade upp sig. Om RR Eklund har han skrivit ändå, men i romanform i "Till livets slut".