Marie Selander får Akademiens musikmedalj: "Pionjär"

Man behöver inte se Marie Selander framför sig - det går rakt igenom telefonnätet att hon just nu är ett enda stort leende.

Och tacka för det. Kungliga Musikaliska akademien har tilldelat henne medalj för Tonkonstens främjande. Det är akademiens främsta utmärkelse och tilldelas "högt förtjänta personer för betydande insatser i svenskt musikliv". 

Marie Selander, som sedan länge delvis bott i Julita och numera även är Eskilstunabo, får medaljen för "sin banbrytande gärning som sångerska, tonsättare och skribent".

En pionjär inom musiken, så beskrivs hon av akademien. Först som sångerska i popbandet Nursery Rhymes, sedan i samarbeten med Skäggmanslaget, i produktionen ”Sånger om kvinnor",  i världsmusikgruppen Vargavinter, i fri improviserad musik, i samarbeten med Tuomo Haapala och i egna soloalbum. Marie Selander har gått före och fördjupat sig i den svenska folksången, slår akademien fast.

Hon har också tidigt lyft fram folksångens speciella sångstil och utövare, skrivit musik till verket ”O Fåglastad" om Fogelstadskvinnorna och varit en förgrundsgestalt när det gäller att sätta ljuset på kvinnliga musiker, bland annat genom boken "Inte riktigt lika viktigt". 

– Det enda de verkar ha glömt är musikteatern "Kvinnorna och staden" utifrån Kerstin Ekmans böcker, säger Marie Selander men låter ändå jättelycklig.

Hon är inte ens särskilt ledsen över att den högtidliga utdelningen uteblev på grund av pandemin. 

– Visst hade det varit roligt, men det där med högtidsdräkt gjorde mig lite stressad. Nu drack jag och Tuomo te framför den digitala utdelningen istället. 

Gratulationerna har strömmat in på Facebook och Marie Selanders ambition var att tacka alla med små meddelanden. Men när de var uppe i över 400 fick hon ge upp.

Varifrån kommer drivet?

– Allt började med popbandet. Vi trodde vi var ett gäng kompisar som gillade att spela, men blev genast indelade i facket "tjejband". Det gjorde att jag väldigt tidigt fick på mig genusglasögonen. 

Och musiken?

– Både mamma och pappa hade musiker i släkten. Pappa kallades för Jazz-Kalle och var Norrlandsmästare i foxtrot och charleston innan han hamnade i Stockholms som svetsare. Han tog tidigt med mig på olika konserter, på Berns salonger såg jag till exempel Delta Rythm Boys på Sverigebesök. 

 Årets övriga medaljörer är Ingrid Hammarlund, Bernt Lysell, Jojje Wadenius och Lennart Åberg