Retroaktiv Hanson tar över Artipelag

Rolf Hanson vandrar baklänges genom sin egen historia på Artipelag. Det är inte första gången konstnären summerar sitt skapande, men "Retroactive" är den till omfattningen största utställningen med hans konst hittills.

Namnvalet är ingen slump. För Hanson är det viktigt att signalera vitalitet. Konstnären är, alltjämt, närvarande.

– "Retroactive" är (konsthallschefen) Bo Nilssons namnförslag. Jag tyckte att det var bra. Så länge man är "-aktiv" i stället för "-spektiv" så signalerar man att man inte har slutat, säger han.

Nutid och dåtid i dialog

Det händer inte särskilt ofta att Rolf Hanson sätter sig och bara njuter av sina gamla verk. "Det skulle väl vara nu, i så fall", som han själv säger. Men för besökaren är "Retroactive" en möjlighet att se hur konstnären står i ständig dialog med sitt tidigare jag. Släktbanden mellan verken synliggörs. Likt en remixbenägen dj är Hanson inte främmande för att återbesöka och omtolka sin tidiga konst.

Under åren som verksam har han tillskrivits många epitet. "Koloritens mästare", "respektfullt respektlös", "nordiskt tungsint" är några exempel.

– "Besvärlig jävel", tillägger Hanson. Det får de gärna säga. Och det är något som unga konstnärer måste lära sig. De är alldeles för snälla, mot sig själva också.

I Hills fotspår

Vandringen för honom till serien "Runtom hus", skapelser från mitten av 1990-talet i vilka en byggnad plötsligt har tagit plats centralt i konstnärens abstrakta färgfält.

Byggnaden är en prästgård på Mörkö utanför Stockholm. Där bodde Hanson under flera års tid. I samband med att han sålde huset och förberedde en stor separatutställning på Rooseum (nuvarande Moderna museet) i Malmö 1995 bestämde han sig för att måla av sin bostad.

"Runtom hus" följdes av sviten "Runtom trappa", som även den hänger på Artipelag.

Det var under en stipendievistelse i Frankrike som Rolf Hanson gick i konstnären Carl-Fredrik Hills fotspår. Mer än 100 år tidigare hade Hill färdigställt ett av sina sista verk, "Trappgata i Montigny-sur-Loing". Hanson tog sig till byn Montigny söder om Paris, där Hill befunnit sig, och sökte upp motivet – som fortfarande stod kvar.

Med penseln i handen avbildade Hanson trappan, och sedan gjorde han det igen. Och igen. Motivet återupptäcktes och förändrades varje gång det framställdes på nytt.

Resultatet är en svit som är en av de mest välkända i hans katalog.

– Man fortsätter med någonting tills man själv känner sig nöjd, säger han.

"Löjlig kändiskultur"

Trots att Rolf Hanson är en omhuldad figur i både den svenska och internationella konstvärlden så håller han en låg profil offentligt.

Det är så han vill ha det. Det är ju konsten, inte konstnären, som ställs ut.

– Hela kändiskulturen när det gäller konstnärer och författare är löjlig. Varför vet vi hur alla författare ser ut?, säger han. Jag har aldrig trivts med det och gör det inte nu heller. Men nu är jag ju lite tvungen, annars är det föraktfullt mot institutionen som ställer ut mina verk.