Men den allra första var:
– Nu måste det här slutet blir det allra bästa. Så jag låg kvar där på rygg och fortsatte sjunga. Jag kan ju inte bara sluta om jag inte dör. Det sitter i ryggmärgen att publiken inte ska bli lidande. På scenen är man helt inriktad på att underhålla och att det är "the show above all" som gäller, säger Timo Räisänen så här några dagar efter sitt fall från utescenen i Eskilstuna.
– Men det var lite chockartat, jag fattade aldrig vad som hände förrän jag plötsligt låg raklång i gräset.
Två blåmärken och ett stort skrapsår på ryggen påminner om luftfärden som åtminstone en del av oss i publiken snudd på misstog för en del av showen – eftersom Timo Räisänens röst lät tämligen oberörd där han låg på gräsmattan och fortsatte sjunga med mikrofonen i näven. Och därefter hoppade upp på scenen igen och fortsatte som om ingenting hade hänt.
I ett videoklipp som Räisänen nu själv lagt upp på Instagram syns hur han snabbt kommer på fötterna igen och hur en hjälpsam åskådare på första raden även borstar av sångarens axlar.
– Det underliga var att i bilen på väg till konserten så hade jag hållit ett långt pep-talk för mina musiker om hur viktigt det är att vi tre liksom går in i en annan värld när vi står på scenen tillsammans. I snacket ingick att om något oväntat eller negativt händer när vi är uppe och spelar – så ska vi alltid vända det till någonting positivt. Och så händer det här.
Var det halt ?
– Det hade regnat ganska mycket innan vi gick på och för att instrumenten inte skulle bli våta hade vi dragit in dem i mitten på scenen. När vi sedan skulle börja flyttade vi snabbt ut dem igen och det blev ganska trassligt med sladdar både här och där. Jag kan ha snubblat. Men jag blundade också ganska mycket under låten. Det brukar jag göra när jag sjunger. Scenen var mindre än vanligt. Dessutom satt publiken som i ett sluttande plan framför scenen. Jag minns att jag tänkte "shit va häftigt" om hela perspektivet när jag emellanåt öppnade ögonen. Men kanske att jag blundade lite för länge. På videosnutten syns hur jag försöker parera med det ena benet. Men sedan ger jag upp och flyger handlöst. Just att jag inte var spänd var bra, tror jag. Annars kanske det hade gått riktigt illa.