Mando Diaos tonsättningar av Gustaf Frödings dikter och albumet Infruset har fått många och välförtjänta lovord. Särskilt med låten Strövtåg i hembygden har Mando Diao tagit plats i hjärtat på människor i alla åldrar och läger. Den ligger sedan länge stadigt förankrad som nummer ett på Svensktoppen och sjungs på begravningar.
Mando Diao, ett indie-rockband från Borlänge, blev nästan över en natt Sveriges mest folkkära grupp, en position som bandet i mitt tycke har förvaltat med stor värdighet och ödmjukhet. Bland annat genom att ge sig ut på folkparksturné och erbjuda sin nya, mogna publik möjlighet att se bandet spela live. Många som gillar Infruset kanske drar sig för att gå på stora musikfestivaler eller rockklubbar.
I fredags kom Mando Diao till Eskilstuna och Parken Zoo.
När förbandet, trion Abalone Dots, började värma publiken tycke jag att utsikterna till en magisk kväll kändes ganska mörka. Abalone Dots gjorde förvisso ett alldeles utmärkt jobb med sin melankoliska amerikanska folkmusik. Men det var glest med publik, och de flesta besökarna satt mest och softade i medhavda stolar, långt ifrån scenen. Farhågan om att Mando Diaos utspel från 2002 om att Kent var ett trött dansband fortfarande spökar i Eskilstuna, kändes faktiskt inte överdriven.
Men när Mando Diao, på utsatt tid, äntrade scenen hade det dock fyllts på med folk som var redo att ryckas med när sångaren och gitarristen Gustaf Norén satte i gång med sina känslosamma predikningar av Gustaf Frödings ord. Mellan låtarna talade han om sorg och hopp, och tackade med jämna mellanrum publiken. Han tillägnade de äldre lyssnarna en låt, och kvinnorna en annan, med ord som Gustaf Fröding visste hur jävla jobbigt ni har det.
Satt på pränt så här kan det låta både platt och patetiskt, men där och då var det helt rätt.
Successivt byggdes en tät stämning upp, mycket förstås tack vare de fantastiska texterna som sjungs av riktigt bra sångare (Björn Dixgård, Gustaf Norén och Linnéa Dixgård) till musik som känns fräsch i sammanhanget, och som är väl arrangerad och skickligt framförd. Men det visuella uttrycket var också starkt, med stämningsfullt belysta träd i bakgrunden, det färgglada pianot mitt på scenen och så den överjordiskt vackra Linnéa Dixgård som i vit, lång klänning kom in och körade i flera sånger.
När bandet klappades in till ett extranummer och körde Dance with somebody övergav publiken stolarna och lydde Björn Dixgårds uppmaning om att skaka dom där rumporna ni har. Sedan tappar jag nästan räkningen på extranumren och de ömsesidiga tacken som bandet och publiken ger varandra. När bandet kom in en sista gång för att göra En sångarsaga hade många börjat dra sig mot utgången, men vände om för att fortsätta festen.
Om det någonsin funnits något groll mellan Eskilstunaborna och Mando Diao är det glömt och begravet nu. I Parken Zoo handlade det bara om kärlek.