Flyt och flyt. Sara Lundberg har nästan 20 år i barnkulturens tjänst, oförtrutet tecknande och målande och på senare år också skrivande. I november belönades hon med fin-fina Augustpriset för sin bok "Fågeln i mig flyger vart den vill" och på konferensen Folk och Kultur i februari i Munktellstaden tilldelas hon Eskilstuna-Kurirens kulturpris för 2017.
‒Vilken ära och nej, nej, det kommer inte alls i skymundan av August. Det är alltid lika roligt när ens arbete uppmärksammas.
Vi ses i hennes ateljé inrymd i en nedlagd kalkfabrik i Sickla. Kåken är K-märkt och ligger inklämd mellan Tvärbanan och den aldrig sinande trafikströmmen på Värmdöleden med utsikt mot det svampformade vattentorn som blivit Nackas landmärke.
‒Men här inne är det lugnt och bra, säger Sara Lundberg omgiven av gröna växter, färger, penslar, en del verktyg och pappas gamla renhorn.
Oftast tar hon sig till jobbet per cykel och inte sällan lossnar idéerna när hon trampar till eller ifrån kalkfabriken.
För när hon är mitt uppe i ett projekt tänker hon på det konstant. Zoomar in bilderna när hon går och lägger sig, funderar på ord när hon promenerar, kommer på en replik medan hon fikar. Sitter hon på cykeln stannar hon och tar fram anteckningsboken. Finns inte den eller datorn till hands får det duga med närmsta papperslapp.
Med minst ett 30-tal böcker, massor av utställningar och en lång radda priser på handen kan det tyckas att Sara Lundberg måste ha stävat på mycket målmedvetet sedan hon i sju-åtta årsåldern kände att det på ett eller annat sätt var konstnär hon ville bli.
‒Tvärtom, jag har aldrig haft någon rak linje. För mig har det varit jättekrokigt. Vägen hit har varit bred och inte strategisk alls.
I släkten fanns inga konstnärer, men alla "höll på". Både mamma och pappa sysslade med hantverk och framförallt mormor experimenterade med broderi och stickning.
‒Mamma och jag målade i olja tillsammans och gick till Gästis och gjorde keramikskulpturer, det var mysigt. Jag fick mycket uppmuntran från tidig ålder.
Genom åren har jag läst så många barnböcker, både bra och dåliga. Till slut tänkte jag: Hur svårt kan det vara?
På S:t Eskils gymnasium gick hon Samhäll med en extra bildlektion i veckan, men då var Charlie Rivels dansskola viktigast, för det var dansare Sara Lundberg skulle bli. Efter gymnasiet for hon till USA och fyra års studier på college.
‒Jag plockade ihop min egen utbildning och eftersom det inte fanns särskilt mycket dans på skolan så satsade jag på teater och måleri i stället.
Hon kunde mycket väl ha blivit kvar i USA om inte familjen drabbats av en stor tragedi när studierna var klara. Sara Lundbergs mamma gick hastigt bort i en hjärnblödning, bara 51 år gammal.
‒Det var en stor chock och jag kände att pappa, min syster och jag behövde vara tillsammans och ta hand om varandra. Mitt fokus blev att vara nära familjen hemma i Eskilstuna.
Så småningom flyttade hon till Stockholm utan att vara särskilt klar över hur hon skulle försörja sig. Hankade sig fram på olika ströjobb med anknytning till måleri och funderade över sin plats i tillvaron.
‒Behövdes verkligen mina bilder? Varför skulle just jag kunna lägga till något i den massiva flod av bilder som redan fanns?
Ett av ströjobben var som dekormålare på Junibacken där Astrid Lindgrens värld höll på att färdigställas. Under ledning av illustratören och författaren Marit Törnqvist målade hon bland annat sagotåget.
‒Marit Törnqvist var så inspirerande och blev en förebild. Jag skickade in en massa förfrågningar till olika förlag. Behövde de möjligen en barnboksillustratör? Att teckna för barn kändes lite lekfullt och fritt, inte lika statustyngt som att måla för gallerier och utställningar.
När hon väl fick svar hade hon redan hunnit med ett halvår på Konstfack. Men hon tackade ja till de uppdrag hon fick - och snart blev det för mycket att hantera både studier och jobb. Hon hoppade av skolan och sedan dess har hon levt på att göra böcker, med undantag för ett projektår på Konsthögskolan. Hårt har hon jobbat och produktiv har hon varit, för det gäller att visa vad man går för om nya jobb ska rulla in.
‒Författarförbundet och Konstnärnämnden har tack och lov alltid varit generösa med stipendier, det är de som gör att man överlever. Själva böckerna ger väldigt dåliga inkomster. Royaltyn är 23 procent på försäljningen och som illustratör och författare är man alltid två som ska dela på pengarna.
‒Man resonerar mera så här att "nu ska vi göra vi en skitbra bok så kommer belöningen i form av stipendier". Dessutom kan jag återanvända genom att sälja originalteckningar och tryck. Och man vet aldrig vad som händer, plötsligt kan böckerna börja leva ett eget liv långt efter utgivningen. Det gäller att ha is i magen.
Sara Lundberg säger att man lär sig att hantera den osäkra ekonomin som de flesta konstnärer lever med. Ibland är det dåligt med pengar, ibland ganska bra.
‒Man får vara vaksam så att man i valet mellan uppdrag inte gör sig beroende av inkomsterna. Jag har själv gått vilse någon gång för att jag varit rädd. Det gäller att följa sitt hjärta och sin kompass och ha modet att välja. Annars riskerar man att utarmas själsligt.
Hur ser din arbetsprocess ut?
‒Det gäller att ha tålamod och genomföra det man bestämt sig för. Inte ge upp på mitten, utan pressa sig igenom. Att skapa är ofta en emotionell berg- och dalbana. Det finns så mycket tvivel inblandat. När det gäller bild känner jag mig väldigt trygg. Att skriva har varit mer privat. Ord väger så tungt och jag har varit rädd för att inte klara det. Men efter att ha illustrerat åt andra i många år behövde jag ta ett steg till. Genom åren har jag läst så många barnböcker, både bra och dåliga. Till slut tänkte jag: Hur svårt kan det vara?
Författardebuten kom 2009 med "Vita streck". Två år senare Augustnominerades uppföljaren "Vita streck och Öjvind".
Hur hittar man på?
‒Jag vet inte, Vita dök upp som en bild. Sedan intervjuade jag henne helt enkelt och fick fram information som ledde till scener, en värld och nya karaktärer. Vågar man släppa taget och bara låta det hända så växer berättelsen fram.
‒Men att göra bilderböcker är det svåraste som finns. Orden är så viktiga. Kortfilm är svårare än långfilm, noveller är svårare än romaner och på samma sätt är det med en bilderbok. Orden måste vara nedkokade och sparsmakade för att allt ska rymmas på bara 32 sidor.
Hur ska en bra barnbok vara?
‒En riktigt bra bok ska ha ett existentiellt djup som på olika nivåer kan ge något både till en treåring och en åttioåring. Både barnet som lyssnar och det vuxna barnet som läser ska ha en skön stund med boken.
I Eskilstuna finns hennes syster kvar. Och pappas hund Zita som Mona i Borsöknakiosken tog över när pappa gick bort för några år sedan.
‒Vem vet, jag kanske flyttar tillbaka till Eskilstunatrakten när barnen blir stora. Jag längtar så otroligt efter skog och natur och efter att slippa se storstadens alla reklamskyltar.