The Elliots är en hårt drabbad familj: Mamma är död sedan några år och både pappa och storebror har sin försörjning i gruvan. Dessutom kommer en olycka sällan ensam. För yngste sonen ertappas plötsligt med balettgriller. Istället för att gå till sin boxningsträning hamnar han i en dansklass och visar sig vara en extraordinär begåvning. Nu börjar en kamp på flera plan: mot machokulturen som likställer alla former av bensprattel med fjolleri - men också mot ett brutalt klassamhälle som aldrig tänkt tanken att en gruvarbetarson skulle kunna platsa på den kungliga ballettskolan i London. Allra minst är det något som förespeglat Billys pappa.
Här finns också den eviga konflikten mellan suget efter att passa in i kollektivet och individens längtan efter att följa de egna drömmarna.
I alla dessa skärningspunkter befinner sig Billy Elliot, en kille på 10-12 år, det vill säga ungefär jämngammal med föreställningens alla medverkande barn som gör ett helt fantastiskt jobb på scenen. På premiärkvällen får publiken förmånen att se två av tre Billys, för första aktens Jacob Hermansson kände sig lite febrig och förkyld och ersattes i den andra av precis lika dansanta David Fridholm.
För dansas gör det – och ”Billy Elliots” många dansscener är tämligen oemotståndliga. När den vuxne Billy dansar klassiskt i ”Svansjön” tillsammans med sin yngre upplaga i ett riktigt akrobatnummer är det så vackert att man snudd på svimmar av. Hänryckningen sitter i även med stepp och streetdance på scenen. Och när danslärarinnan sjunger om att ”vi är skapta för boogie” så känner man in på bara smalbenet att det är det absolut sannaste som yttrats på mången god dag…
Sir Elton John har skrivit musiken till musikalversionen och den svenska texten är snyggt uttolkad av alltid lika träffsäkra Calle Norlén.
”Billy Elliot” är en verklig feel-good med många bottnar. Och en av dem är att gråten aldrig är långt från skrattet.