Varje morgon styr jag oljebrännaren från bostaden i Eskilstuna till redaktionen och jobbet i Strängnäs och de sista dagarna har det rullat extra lätt. Vägen har blivit reparerad och även om det vore hur självklart som helst så känns det ändå lite lyxigt. På senare år har jag kommit på mig själv med att jag fylls av en speciell tillfredsställelse över enklare saker och gedigna detaljer.
Jag tror att det är ett drag från min gamle far. Liksom han blir jag oproportionerligt glad över ett perfekt löskokt ägg, kvalitetsknäcke med riktigt smör eller en rejäl skiva Munsökorv.
Här har vi många gånger fått tygla oss när min kära mor, under hennes glansdagar i byssan, gärna varvade husmansklassiker med mer spektakulära matkreationer. Vi åt så klart allt som serverades med välbehag, men far kunde ändå inte alltid lägga tand för tunga.
Efter avslutad måltid, bestående av en vackert gyllengul Paella, kunde han till exempel utbrista: "Ja kära Elna, det var något alldeles extra gott det här, men det hade gått lika bra med kräm och mjölk". Eller som för några år sedan, vid en familjesammankomst, när några av oss förfasades över att ett kriminellt MC-gäng etablerat sig i vår hemstad.
Far lyssnade och hummade tålmodigt med innan han utan ironi punkterade diskussionen med: "Men har ni sett entrégrinden till klubben? Det är ju ett fantastiskt smide de har fått till, killarna".