Våren 2016 får Uje Brandelius, musiker och sångare i popbandet Doktor Kosmos, veta att han har Parkinsons sjukdom. Han är då 44 år och har länge funderat på att sätta upp en teaterföreställning, men inte riktigt kommit på vad den ska handla om. Nu ramlar ämnet mycket brutalt rakt ned i huvudet på honom.
Att tackla ett sjukdomsbesked tvingas många göra, men före "Spring, Uje, spring" har få fått för sig att göra popshow av något så svårt och samtidigt så allmänmänskligt. När Uje Brandelius drar på sig de blå plastsockorna är det knäpptyst i salongen, vi fattar alla dramatiken i prasslet från skoskydden.
Ena stunden sitter man i doktorns väntrum och tuggar i sig en påse Djungelvrål intet ont anande att därinne väntar en diagnos. En kronisk, progressiv sjukdom utan återvändo slår plötsligt ned i vardagsbekymrens lunk av jobb, telefonförsäljare och dagishämtningar.
Uje Brandelius testar en rad strategier, checkar av de gängse föreställningarna om hur man bör leva om tiden är knapp. Skaffar sig en "bucket list" med grejer som borde göras medan han fortfarande kan. Men efter ett tag känns det inte så meningsfullt att klippa Kilimanjaro. Och det där snacket om att tänka positivt får sig en rejäl törn när han googlar på Parkinson. Att leva nu är inte heller så enkelt, när man hellre vill leva då, alltså innan sjukdomen uppenbarade sig.
Däremellan härmar han Bruno K Öijer, Claes Eriksson i Galenskaparna, driver med forcerade stå-uppare, springer runt scenen med små korta steg och sjunger sina underfundiga låtar kompad av sina tre prasselsocksförsedda musiker.
Efter nästan två år av utsålda hus och turnerande lyckades till slut även Eskilstuna teaterförening få Uje Brandelius föreställning till stan. Hoppas, hoppas att det inte stämmer det där med att den blev den allra sista i ordningen.
Ännu fler borde få chansen att se denna galna, gripande, starka, poetiska och roliga show om när allt i ett slag vänds upp och ner, eller som en av kvällens sånger uttrycker det: "Här kommer livet och du fattar ingenting".
Och ta in att det enda vi egentligen har att luta oss mot är det Uje Brandelius sjunger om i "Ramlar mot varandra".
Eva Axelsson