NÀr jag var barn lÀrde min farmor mig hur man gjorde fÄr av kottar. Genialiskt tyckte jag, sÄ jag gjorde flera till min pÄhittade bondgÄrd. "Det var sÄ hÀr jag lekte nÀr jag var barn", minns jag att hon sa till mig.
NÀr jag i dag gÄr förbi lekparker och ser barn ute och leker blir jag uppriktigt glad. Just för att jag upplever att det blivit mer sÀllsynt.
Det jag dÀremot ser, det Àr barn med stora stirrande ögon som tittar ned pÄ en skÀrm. Det kan vara pÄ en restaurang, i mataffÀren, eller pÄ gymmet.
Varför behövs surfplattan egentligen under dessa omstÀndigheter? Har det blivit ett alternativ till nappen? Det Àr vÀl egentligen inget större fel i det. Jag kan ÀndÄ tÀnka mig att saknaden efter ett par tysta minuter Àr eftertraktat som förÀlder. Men behöver surfplattan alltid vara med?
Anledningen till att jag oroar mig för barnen Àr för att jag ser vad tekniken gör med mig sjÀlv men Àven de i min nÀrhet. Jag har dragit pÄ mig behov och dÄliga vanor som jag inte Àr stolt över. Jag anvÀnder sÀllan min mobil nÀr jag umgÄs med vÀnner men nÀr jag Àr sjÀlv, kan jag ofta komma pÄ mig sjÀlv med att alltid ha mobilen i handen.
Vilket för mig egentligen bara Àr ett stressmoment.
FrÄgan Àr dÄ om man vill applicera det hÀr pÄ barnen? För visst mÄste Àven de pÄverkas?
Vill man verkligen lÀra barnen att avskÀrmas frÄn sin omgivning. NÀr de kanske Àr i den Äldern dÀr de börjar utvecklas som individer och lÀr sig umgÄs med andra mÀnniskor?
Jag tÀnker mig att det fortfarande fungerar sÄ iallafall. Att barn ser och sedan lÀr, ungefÀr som med kott-fÄren.
Jag Àr nÄgonstans rÀdd att man glömmer bort att lÄta barn vara barn, fantasifulla och spralliga smÄ individer. Jag Àr ocksÄ rÀdd att vi ger dem behov som kanske fler vuxna Àn jag kÀmpar med att fÄ bort. Jag Àr helt enkelt rÀdd att barn kanske matas med för mycket digital modersmjölk. Om jag nu kan uttrycka mig sÄ?