Nej, man kanske skulle ta och lära sig nånting. Nytt alltså. Innan ekorrhjulsmentaliteten och de konservativa dragen rotat sig allt för djupt. Innan kroppsliga tillkortakommanden sätter stopp och trögtänktheten gör att drömmar stannar vid just det, drömmar.
Måhända är det mitt i livet-syndromet (med den nya måttstocken ska vi ju bli så gamla) som viskar i mitt inre. Men jag lyssnar, ruvar och känner viss förväntan för det som stundar.
Jag gillar de där djärva individerna som vågar ta steget, som säljer hus och bohag och köper vingård i Toscana eller ger sig ut på världshavsseglats utan fastlagd kurs och slutmål. De som kapar banden med tryggheten till förmån för äventyr och självbestämmande. De som inte nöjer sig med att veta vad de har utan tar reda på vad de kan få. Men är en världsomsegling realistisk i mitt fall? Nja. Jag tänkte mig något mindre omvälvande. Som flöjt.
Visst, det gick åt skogen vid första försöket i lågstadiet. Det lät skrämmande illa. Utan 20 andra falskspelande ungar som stör. Utan den dömande minen från en hålögd blockflöjtfröken med nedbitna naglar. Och nu, utrustad med något bättre motorik, borde det kunna gå bättre. Och klockrena och känslosamma flöjttoner kan väl också vara början på en resa?
Lycka till med din flöjt.