Är det midsommaren som gör att vi står ut resten av året? Vet inte, men det är iallafall en teori jag själv ligger bakom. Lanserade den i en krönika för en del år sedan och eftersom inga vetenskapliga genombrott tycks ha gjorts i frågan sedan sist så får det helt bryskt bli lite återbruk i dag. Egen favorit i repris. Glad midsommar!
Hur står vi ut?
Frågan dyker upp varje år strax efter lövsprickningen. Dagarna blir längre. Kvällarna ljumma. Grönskan så skir att man får hålla sig i skinnet för att betvinga den lust som brusar upp inombords i takt med att saven stiger. Och här talar vi inte simpel köttslig lust, här talar vi lust att lägga sig ned mitt i spenaten och förenas med liljekonvaljer, gullvivor och kvickrot i något som är betydligt större än oss själva.
Den svenska sommaren.
Som befolkning måste vi vara kollektivt tappade bakom en vagn, födda i farstun och smått bakom flötet. Eller kanske bara barmhärtigt avtrubbade.
Hur skulle vi annars uthärda? Hur skulle vi överleva under resten av året utan den mentala nedfrysning som med största sannolikhet är själva förutsättningen för liv i kargt klimat?
Någon gång mellan hägg och syren vaknar man dock till sans efter vinterns vegeterande i dvala och börjar grubbla över vad i all sin dar som håller kvar och hindrar oss att från att inte rycka upp bopålarna när den första frosten lägger sig. Det logiska vore naturligtvis att flytta vidare till en mer dräglig biotop.
Ta bara en sådan sak som fuchsiahäckar. Varenda irländsk landsväg är kantad av fuchsiahäckar så bedårande att man nästan dånar av.
De kan vi glömma. Golfströmmen i all ära, men några fuchsiahäckar räcker den inte till.
Eller betänk hur det vore att kunna gå ut och plocka sig ett äpple direkt från trädet elva månader om året. Det kan de på Nya Zeeland. Visserligen kan vi plocka samma äpplen året runt i fruktdisken, men det är faktiskt inte alls samma sak.
Nåväl. Vad jag vill åt är att juni bär på ett smärtsamt uppvaknande. Precis så här underbart kan livet alltså vara - myggen borträknad!
Och så går vi runt och nöjer oss med surrogat och halvmessyrer största delen av vår utmätta tid.
Förmodligen är det ungefär någonstans där midsommarmystiken kommer in. Sammantaget lägger sig de aromatiska ångorna från midsommarstänger, jordgubbstårtor, sillsvansar, färsk potatis, och för all del även en och annan snaps, som en bedövande våt filt över våra lättledda skandinaviska sinnen.
Det suger liksom till - och så är vi fast i förtrollningen ett år till.