Komikern och skådespelaren Özz Nûjens folklighet har exploderat de senaste åren i spåren av flera framgångsrika ståuppshower, deltagande i Stjärnorna på slottet och som inhoppare i det populära radioprogrammet Ring så spelar vi.
Därför är det inte förvånande att se så många människor i Thomas Arena under torsdagskvällen då Nûjen ska tolka Shakespeares kungadrama ”Rikard III”. Annars brukar Shakespeare eller annan tung dramatik göra att Strängnäsborna skyr teatern som pesten, men med Özz Nûjen vid rodret blir det andra bullar.
Ett av bardens tyngsta och mest oroväckande stycken, vid sidan av Macbeth, blir i Björn Granaths och Özz Nûjens händer till en livaktig föreställning där publiken hela tiden får vara med på noterna.
Så fort Nûjen visar sig på scenen spränger han barriären mot publiken när han i en sorts ståuppkomisk prolog redogör för uppsättningens syfte och aktualitet i samtiden med alltför många män som tillskansar sig makt med hjälp av passiva åskådare för att sedan utvecklas till despoter. Nûjen nämner välkända namn som Putin, Erdogan och Orbán, men hamnar naturligtvis också hos Trump.
Sedan blir det ”Rikard III” på fast forward, som gjord för den rastlösa och kicksökande Wikipedia- och Youtubegenerationen i dagens skolbänkar. Nûjen gör korta avbrott, när som helst, pratar med publiken, låter den interagera i skeendena, intrigerna, morden och maktspelet. Det är roligt och tidvis hamnar texten nästan i skymundan.
Så man bör vara någorlunda bekant med pjäsens story: Hertigen av Gloucesters blodiga väg mot tronen i 1400-talets England, präglat av ständiga krig, där han utmanövrerar den ena efter den andra genom list och utrensningar.
Özz Nûjen gör alla 13 rollerna och växlar blixtsnabbt mellan karaktärerna genom att genialiskt enkelt byta position på armarna, vilket blir tydligt och bra.
Despoten med fascistiska tendenser som tar makten med mord och intriger är en historisk realitet, då som nu, och detta angelägna tema präglar hela uppsättningen rakt igenom.
När Nûjen slutligen bestiger tronen och inkasserar publikens applåder förvandlas interaktionen listigt till en makaber illustration över demagogens inverkan på kollektivet då alla jublar över härskarens ankomst. Som Nûjen påpekar i prologen är det ju inte Rikard III som är den onde, utan vi som låter honom ta makten.