Visst hade landet väldiga problem med statens rasism mot kurder och visst levde de gamla militärregimernas odemokratiska vanor kvar. Men Turkiet var utan tvekan på väg i rätt riktning efter att Erdogans AKP vunnit valet 2002 och börjat öppna upp landet. Ekonomisk tillväxt, politisk liberalisering, förbättringar för kurderna och växande inflytande i omvärlden gick hand i hand, i en uppåtgående spiral – tills det plötsligt tog stopp.
– När man tittar på läget i Turkiet i dag kan det vara viktigt att komma ihåg hur allt började, med Erdogan och hans reformislamistiska AKP, som steg upp som en fågel Fenix ur spillrorna av nittiotalets politiska och ekonomiska kriser, säger Michael Sahlin, tidigare svensk ambassadör i Ankara och numera knuten till Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet (SUITS).
I dag är bilden en helt annan. Erdogans regering har sakta men säkert skruvat åt greppet, arresterat kurdiska politiker och tystat kritiska journalister. Orsakerna bakom denna “tilltagande storm” är komplexa, säger Sahlin, som pekar på den interna polariseringen och den kurdiska konflikten, men också på inflytandet från konflikthärdarna i Syrien och Irak.
Huvudskälet är ändå tydligt: Erdogans envetna kampanj för att skriva om Turkiets grundlagar och skapa vad Sahlin kallar “presidentiell envåldsmakt”. Presidenten har verkat redo att offra nästan vad som helst för att nå sitt mål, opportunistiskt kryssande mellan olika allierade. För några år sedan trodde han sig kunna få kurdiskt stöd, men vände sedan tvärt på klacken och allierade sig med ultranationalistiska MHP, till priset av ödelagda städer i turkiska Kurdistan.
Det var den misslyckade militärkuppen 15 juli 2016 som till sist hjälpte Erdogan över tröskeln, genom att röja väg för undantagslagar, stängda tidningar och massarresteringar. Justitieminister Bekir Bozdag meddelade nyligen att regeringen måste bygga 175 nya fängelser för att få plats med alla fångar. I ett sådant politiskt klimat gick Erdogan inte längre att stoppa. Den 21 januari i år röstade parlamentet för hans grundlagsändringar med 339 röster av 550, nio mer än vad som behövdes – det var MHP:s bidrag. Nu väntar det sista steget, en folkomröstning 18 april.
– En ny port i Turkiets historia och i det turkiska folkets liv har öppnats på glänt i dag, skrev Bozdag i en kommentar efter parlamentsvoteringen.
– När vårt folk röstar ’ja’ kommer denna port att slås upp på vid gavel.
Visst. Men det finns två sorters portar: de som stänger dig inne, och de som stänger någonting annat ute. Och genom denna dörrspringa kikar diktaturen hungrigt in.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.