"Lill-Babs" uppmanar oss i publiken att ta alla våra bekymmer och stoppa dem i en säck. Och när vi fyllt säcken ska vi lägga i en sten.
"Precis som man gör när man ska dränka kattungar på sommaren", fortsätter "Lill-Babs" oskuldsfullt och babblar vidare om att slänga säcken i Eskilstunaån.
"Det piper till lite, men sedan blir det tyst..." Anna Blombergs "Lill-Babs" är en otäckt träffsäker mix av blåögd naivitet och ren ondska, och helt enkelt jättekul.
En annat rolig figur som hälsar på i Anna Blombergs värld är Elisabet Höglund. Kränkt och narcissistisk gör hon stor entré och tvingar pianisten Gregor Bergman att tävla mot henne i "På spåret". Anna Blombergs "Elisabet Höglund" är inte att leka med. Hon fuskar och manipulerar men levererar också sanningar om hur omvärlden ser på äldre kvinnor som vill ta plats.
Det är så Anna Blomberg jobbar. Genom sina figurer, fiktiva eller med verklig förlaga, säger hon en hel del om vår tid. Humorn ligger i flera lager. Det svider ibland, och det är då det som roligast.
Mest skrattar publiken åt Jimmie Åkesson. I Anna Blombergs gestaltning är "Jimmie Åkesson" fantasilös och humorbefriad, och den enda mannen som inte väcker några som helst känslor hos "kåta Gun", som dyker upp för att tala om sexuella trakasserier.
Gun är en av de fiktiva personerna i Anna Blombergs värld, som även befolkas av ängsliga, besvikna och ensamma Kristina och den riviga Elsa-Britta 98 år, som inte är nöjd med hemtjänsten, så länge hon inte får besök av "Karl" den svarte unge mannen som hon tvingar att mangla.
Innan kvällen är slut har alla dessa personer, plus Annie Lööf och Maria Montazami, dragits in i en surrealistisk fars där "Jimmie Åkesson" blir pånyttfödd som mimare.
Men publiken är lite trög. Och gles. Antar att många Eskilstunabor satt hemma framför tv-n denna lördagskväll för att se Melodifestivalens Andra chansen.
Men skam den som ger sig. Anna Blomberg vågar vänta ut publiken och vinner den så småningom helt och hållet, utan att behöva dra en massa skämt.