Lördagens Diggiloo-konsert i Sundbyholms slottspark var den 364 i ordningen. Turnén fyller 17 år i år, och för några av artisterna, som Jessica Andersson (298 Diggiloo-shower!) och David Lindgren, har Diggliloo nästan blivit som ett fast jobb.
Många i publiken återkommer år efter år för att uppleva nya varianter av konceptet, där en handfull folkkära artister, som inte riktigt drar så mycket publik att de skulle fylla slottsparker och konsertarenor på egen hand, ger järnet i nästan fyra timmar i praktfull och påkostad inramning.
Diggiloo må kanske inte vara hajpat och hyllat, aspirera på att bryta ny musikalisk mark eller få folk att tatuera in låttexter på halsen. Men det är älskat av sin publik och efter att ha tillbringat en ljuvlig augustikväll i det vackra Sundbyholm tillsammans med Diggiloogänget är det lätt att förstå varför.
Det är vänligt, bjussigt och välordnat. Producenterna har lagt mycket krut på infrastruktur för publiken, som slipper köa, hungra, törsta och trängas. Detta ska ses i ljuset av vad som hände under festivalen Smash fest x Robyn vid Sjöhistoriska i Stockholm den 17 augusti i år, då huvudakten Robyn förvisso gjorde ett tokhyllat framträdande, men vattnet tog slut, trängseln ska ha varit olidlig och köerna jättelånga, vilket har fått flera konsertbesökare att anmäla arrangören för Konsumentverket för falsk marknadsföring. Det är svårt att tro att någon i Diggiloo-publiken skulle ha liknande klagomål.
Diggiloo levererar nämligen exakt vad det lovar, inte mindre, utan snarare mer. Själva showen är extra allt. Två akter på drygt en och en halv timme vardera, fullproppade med potpurrier, medleyn, pyrotekniska krevader, kostymbyten, tonartshöjningar, rusningar på den långa catwalken och promenader i publikhavet. Nästan 40 olika nummer framförs i alla upptänkliga genrer och konstellationer.
Årets line up är stark, med superpopulära John Lundvik, den mångsidiga veteranen Jessica Andersson och folkkära, 30-årsjubilerande Arvingarna. David Lindgren har skaffat sig rutin på programledarskapet, komikern Thomas Peterson träffar rätt ton med nostalgiska skämt om 1970-talet, fotbollsdamer och hur det är att resa som "blue couple". Magnus Carlsson är stabil, liksom Mariette och Brolle. Färskast i gänget är Mimi Werner, som håller på att etablera sig som nästa generation artist som är med i alla olika musikunderhållningsprogram i tv.
För om det finns någon gemensam nämnare i Diggiloo så är det just folkliga musikunderhållningsprogram i tv. Både visuellt och musikaliskt är det som en blandning mellan "Melodifestivalen", "Allsång på Skansen", "Lotta på Liseberg", "Så ska det låta", "Stjärnornas Stjärna" och "Sommarkrysset". Artisterna spelar sina egna största hits och gör covers på populära eller "starka" låtar. Som Ted Gärdestads "För kärlekens skull" och Ted Ströms "Vintersaga".
Mest otippad och roligaste covern var Louise Hoffstens gamla hitt "Hit me with your love thing" med den kvinnliga delen av ensemblen. Konstigaste låtvalet var kanske när Mariette gjorde en cover på Miley Cyrus/Mark Ronsons högaktuella "Nothing breaks like a heart". Mest drag blev det när hela gänget körde ett dansbandsmedley och mest jubel fick John Lundvik när han framförde sina gospellåtar "My turn" och "Too late for love".