Det är sällan man får uppleva en så musikaliskt lycklig och förtätad konsert som lördagens på Gripsholms slott i Mariefred. Cellisten Andreas Brantelid och pianisten Peter Friis Johansson är två utmärkta exempel på den unga musikelit, som går på export med svenska förtecken.
Bedövande vackert är en sammanfattning av den briljanta konserten på Gripsholm. Den inleddes med den rytmiska musiksagan Pohádka av Leos Janácek, en underbar lek mellan de båda instrumenten där känsligheten i duons spel avslöjades. Publiken var fångad i ett nät av suveräna tolkningar och det skulle bara bli bättre och bättre – hur det nu kunde vara möjligt.
Redan före pausen kom kvällens verkliga överraskning och klimax, en sonat för cello och piano av den för oss relativt okände ungraren Ernst von Dohnanyi. Som 22-åring (1899) skrev han verket fyllt av vitalitet och spänst. Roligt att konsertgivarna tagit upp detta mästerstycke på sin repertoar, romantiskt och delvis meditativt i sin grundform och här spelat med inlevelse och avslappnat med cellistens charmiga leende på läpparna som fond.
Att lägga in ett knippa småstycken mitt i programmet, en samling av de extranummer som brukar spelas, var ett skojigt grepp. Här fanns bland annat "Schön Rosmarin" av Fritz Kreisler och Antonin Dvoraks "Humoresque".
De generösa musikerna bjöd på en fantastisk tolkning av Dmitrij Sjostakovitj sonat för cello och piano. Härligt samspel i ett stycke 1900-talsmusik, där tonerna flödar som ett vattenfall, ofta känsligt, ibland oerhört suggestivt. Den tredje satsen, largot, blev kvällens enskilt största njutning, där ungdomlig friskhet mixades med erfaren musikalitet.
Andreas Brantelid spelar på ett unikt instrument från 1665 tillverkat av den i cellokretsar gudadyrkade italienaren Andreas Guarnerius. Det är bara de riktigt stora som sponsras med ett sådant arbetsredskap. Och definitivt hör den dansksvenske cellisten, han bor just nu i Köpenhamn, till den kategorin musiker. Hans vackra och stora ton fylld av skönhet understryker detta faktum.