"That’s a plenty", en medryckande klassiker i tradjazzfåran, öppnar konserten, och som genren bjuder så ges samtliga dixiesnubbar utrymme att introducera sig och glänsa i var sitt solo. Välkända "On the sunny side of the street" med sånginslag av Jan Gunnar Stolpe följer och Lindgren berättar att han själv och medmusikanterna började spela jazz redan för ett halvsekel sedan – ja, inte Jacob Ullberger förstås, för han var ju inte född då, korrigerar sig Lindgren. Så är det dags för Towa Carson att ropas in på scenen. Och vi får höra henne sjunga "You’d be so nice to come home to" och Gershwins "But not for me", och hon berättar: - Det är Göte som har lockat in mig på jazzen! Wilhelmsson är snabb med repliken: - Jag ber om ursäkt för det! Så varvas musikinslagen och gagsen och publiken är med på noterna.
Ett Ellingtonmedley bjuder på riktigt fint ensemblespel. Det inleds med "Creole love call", fortsätter med "Mood indigo", och avslutas med "Caravan", och det är vackert känslosamt och berör. "Jazz me blues" framförs svängigt i Bix Beiderbecks anda och sätter ordentlig fart på stampfoten. Här handlar det om glad och uppsluppen dixieland när den är som bäst. Och så är det detta med Anders Linder, bandets energiknippe nummer ett. I några sanslösa nummer bjuder han på musikdramatik i den högre skolan. Superballaden"Body and soul" tilldelas en svensk text med komiska övertoner där Linder filosoferar över hur det hänger ihop det där med kroppen och själen. Ellingtonbluesen "Things ain’t what they used to be" – skämtsamt kallad "Det var bättre förr" – ser Linder gasa på för fullt alltmedan han staplar sångchorus på sångchorus. I "The sheik of Araby" duellerar han skoningslöst med trummisen Björn Sjödin. Linder skapar alla de hiskligaste trumljud med munnen och lockar Sjödin att upprepa alla påhittade fraser och piruetter, och publiken jublar. Snacka om underhållning!