Att säga att Dolly Parton är mer än bara ett par stora bröst, blonda peruker och lösnaglar, är att sparka in dörrar som aldrig ens har varit stängda.
Men när jag växte upp, på 1970- och 80-talen, då Dolly Partons musik var som hetast, stod hon inte särskilt högt i kurs som kvinnlig förebild här i Sverige. Det skämtades vilt om hennes bh-storlek och, tillsammans med lillasyster Lucy i tv-serien "Dallas" utgjorde Dolly Parton själva sinnebilden för det misogyna uttrycket "blåst blondin".
I föreställningen "Dollywood", som spelades på Eskilstuna Teater på söndagskvällen, hävdar man att Dolly Parton själv skulle ligga bakom många av de mest nedsättande skämten om hennes uppenbarelse. Att hon på så sätt skulle ha föregripit skitsnacket om hennes yttre. Ja, det kan faktiskt vara så.
Det vimlar av myter kring Dolly Parton. Berättelsen om hennes fattiga uppväxt i en bergsby i Tennessee med elva syskon, en far som var analfabet och med en drift att sjunga och skriva musik som var så stark att den lilla flickan Dolly tvingade hönsen att lyssna, har man hört förut. Liksom den om Dolly Partons fascination inför hur byns prostituerade var klädd och sminkad, och hur hon som vuxen byggde nöjesparken Dollywood i sina hemtrakter som erbjuder arbetstillfällen och välstånd i hennes fattiga hembygd.
Anna Bromee och Anna-Lena Hemström gör en underhållande och varm föreställning om en kvinna som infriar sina drömmar med hjälp av en otrolig musikalisk talang och ännu större målmedvetenhet.
Det hela börjar när Dolly är en liten flicka och skriver en sång till sin docka, vidare till skolan där hon och vännen Judy diskuterar hur Dollys drömmar och musikintresse gör henne till en udda fågel, vilket leder till mobbning.
Anna Bromee och Anna-Lena Hemström spelar båda Dolly Parton, så gott som sömlöst glider de ut och in i varandras gestaltningar av stjärnan, liksom i sångerna som alla översatts till svenska.
Historien om Dolly Parton är i sanning makalös. Fram träder bilden av en otroligt smart kvinna, som genom att skapa personan Dolly Parton kan ta av sig peruken och leva oigenkänd, campa med väninnan och gå på snabbmatsrestaurang.
Sedan har vi hennes filantropiska sida, hennes satsning på bildning av fattiga barn, och välgörenheten.
Ändå finns tragiken ständigt där. Det som handlar om bortskojandet, mobbningen, utnyttjandet och hälsoproblemen, barnlösheten och mindervärdeskänslorna.
Pjäsen är rolig och fylld av äkta beundran. Som Dolly Parton förtjänar.