Lill Lindfors är sådan där märklig artist som liksom omger sig av en egen tidsbubbla. Tiden svävar lika still kring henne som den vita molnlika viskosdräkten hon bär. Hon har alltid funnits där och hon har alltid låtit likadant. Så även denna lördagskväll då en blott halvfull konserthall villigt låter sig förföras av hennes visksång och den där nedåtvända blicken som är en blandning av charm och ofarlig förföriskhet.
Men ett chockbesked når besökarna redan vid dörrarna in. Lindfors gamla parhäst från 1970-talet Anders Linder är sjuk och kan inte delta. Som jag hade sett fram emot att höra deras roliga duett ”Tänk vilket liv” med sitt saxofonös. Saknaden efter Linder går som ett svart stråk genom hela showen, tyvärr. Bitvis står Lindfors och sjunger till en osynlig partner på scenen. Kompar gör jazzbandet Claes Crona trio och gitarristen Mats Norrefalk som får en uppgraderad betydelse när Linder är borta. Bland annat blir Norrefalk den som får ta några fina duetter med Lindfors. Men Norrefalk är ju ingen Kapten Zoom, om man säger så.
Tidigt i första akten hör vi kvällens mest otippade låtval: Beatleslåten ”Here Comes the Sun”, där Lill Lindfors lyckas med konststycket att infoga Stålforsskolan i George Harrisons text. Men det är också typiskt för Lindfors, lekfullheten som ständigt är närvarande, samt de nästintill sömlösa övergångarna mellan totalt skilda musikstilar utan att släppa sin särprägel. Ganska snart dyker de Lindforska sambarytmerna upp. ”Cry Me a River” i trippeltempo, ”Jag vill nå dig” i fin version och så hennes och Åke Edins roliga ”Det ska jag köpa mig”. I ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand” gungar bandet fram, stoiskt troget som ett gäng kommunaltjänstemän medan Norrefalk förblir undantaget som får leka med sångerskan. För det här är Lill Lindfors show, inget snack om saken. Claes Crona och grabbarna släpps in emellanåt för en liten solotrudelutt, men inget mer. Inga treminutersutflykter i fingerteknik här inte. Sällan har ett så solosuget jazzband kommit mer till sin rätt än här.
Första akten avslutas med kvällens bästa nummer, en spänstig version av Kris Kristoffersons ”Me and Bobby McGee” där den kaffesugna publiken dristar sig till att handfast klappa takten.
Andra akten blir mer förutsägbar med idel klassiker. Ett block med Cornelis och roliga anekdoter i mellansnacket och avslutningens klassikerparad, vald av publiken, med Lill-låtar som ”Jag tycker inte om dig” och ”En man i byrån”. Det lämnar oss alla på gott humör denna kväll.
Per Hellgren