Påsken närmar sig och därmed tiden för Jesu lidandes historia. Vi är vana vid att höra den i bibelform återgiven av evangelisterna. Matteus version är som bekant tonsatt i 1700-talets Leipzig av mästaren själv, Johann Sebastian Bach.
Hans musik bildar bas i Folkoperans koncept att framföra verket sceniskt. Här skapas en passionshistoria sedd med 2000-talsögon. Men frågan är om inte originalet känns bättre Ty passionshistorian i sig är så stark och tidlös att den håller än i dag, betydligt bättre än att tilltufsas i någon form av diskbänksrealism.
Som oftast då Folkoperan tar sig an ett verk tillåter man sig att tolka det på sitt sätt. Mestadels går det hem med råge, som till exempel förra säsongens dundersuccé Carmina Burana. Carl Orffs musikdramatik omvandlades då till ett mästerverk med sju gamla kvinnor som berättade om dramatiska och omvälvande ögonblick ur sina liv.
Matteuspassionen nuddar vid samma idé. Orkestern Rebaroque – föreställningens absolut bästa beståndsdel – sitter på gradänger uppbyggda som en läktare på scenen. Runt sig har orkestern alla sjungande ungdomar och solister. Här och där står sångare utrustade med mikrofoner. Det är de fem medlemmarna i The Real Group, som av någon anledning finns med. Förmodligen är det för att få annat schvung på Bachtonerna och det lyckas de naturligtvis med. Men om det tillför föreställningen något, tja…
Den omedelbara likheten med Carmina Burana är att här lyfts också personliga berättelser fram. De handlar om vardagliga ting, där skuld, rädsla, smärta, kärlek och ensamhet spelar viktiga roller. Men dessa historier når aldrig riktigt hjärtetrakten, därtill är de alldeles för parentetiska. Undantaget är dock berättelsen om svårigheten att få barn och till slut ändå lyckas. På den stora videoduken får vi följa med ända in i BB:s innersta och det är kanske just att det händer något visuellt som gör att berättelsen fångar än mer.
Ty regissören Joshua Sofaer låter inte mycket inträffa på scenen annat än instuderade förflyttningar och koreografiska rörelser. Orkestern och sångarna i sina vardagskläder frontar hela tiden publiken, exakt som berättaren som läser ur en bok sitter framför en och tarvar uppmärksamhet.
Strängnäsbon och flöjtisten Åsa Karlberg ingår i Rebaroque. Här ges hon en ytterligt framträdande roll. I en av intervjuerna på videoduken är det hon som lämnar ut sig i en berättelse om relationen till sin son, hur hon tycker sig ha misslyckats under hans uppväxt och tonårstid men hur de sedan närmat sig varandra. Videobilder från Strängnäs fladdrar förbi. Och Åsas ansiktsporträtt finns inte bara i storbild på scenen, utan även på alla programblad i salongen liksom på alla affischer och annonser som marknadsför föreställningen.
Som flöjtist är Åsa Karlberg sedan länge ett erkänt man, som berättare visar hon en ny sida som fängslar.
För den som vill uppleva Matteuspassionen i original med Jesus som nav rekommenderas ett gängse kyrkobesök. För den som vill få Bachverket i ny tappning men utan den spänning som man kanske förväntat sig, ja, då är Folkoperans uppsättning en intressant variant, där musiken på tidstrogna instrument spelas förnämligt, där framför allt koralerna sitter som gjutna i körerna men där tyvärr solistinsatserna är av blandad karaktär.
Och sammantaget blir allt detta nästan i överkant för vardagligt.