Vilket jäkla drag! Det är en gång för alla dags att sluta plåga dagens pensionärer med "Vildandens klagan" och "Flottarkärlek". Nu är det rock' n' roll som gäller.
När 70-plussarna går på hyllningskonsert till sin ungdoms idol Elvis Presley är det nära att taket lyfter redan före paus. Och när det är börjar bli dags att runda av konserten störtar stora delar av publiken fram till scenen för att dansa, medan resten står i bänkraderna och skakar rumpa.
Och varför inte. Showen är verkligen en upplevelse utöver det vanliga, både när det gäller underhållningsvärde, nostalgifaktor och kvalitet. Det var länge sedan jag skrattade så mycket och så hjärtligt.
Föreställningen "An evening with Elvis' musicians and friends" är mer än bara en tributekonsert. Dels för att musiker som faktiskt spelade med Elvis medverkar och skänker autenticitet åt showen och dels för att den frontas av Dwight Icenhower.
Dwight Icenhower må försörja sig som tributesångare, och har noggrant övat in både frasering och moves som han snott från "The King". Han har färgat håret svart och sminkat sig till Elvis ansiktsfärg. Men utstrålningen, glädjen och publikkontakten är hans egen, och han ger verkligen allt för att alla ska få en trevlig kväll, samtidigt som han genröst delar med sig av utrymmet på scenen till sina skickliga medmusikanter som förutom av Elvis trummis, Bob Lanning och Elvis slagverkare, Eddie Graham, består av unga män och kvinnor som vet att få det att svänga.
Ingen som besökte Royal på söndagskvällen kommer att glömma slagverkaren Eddie Graham. Han ser ut som en äldre, lite kutryggig grå farbror. Men skenet bedrar. Han visade sig vara full av spelglädje, energi och uppfinningsrikedom och levererade ett långt slagverkssolo som fick publiken att baxna. När han bokstavligen bankat skiten ur sina många slagverksinstrument gav han sig på pa-systemet, rampen ned från scenen, väggarna, radiatorerna, pelarna och publikens stolskarmar med sina stockar.
Kvällens mest udda inslag var ändå ett framträdande med Dave Hebler, som arbetade som livvakt och karatetränare hos Presley i flera år. Hebler berättade en anekdot som skulle handla om Elvis generositet, men snarare kom att ge en bild av hur The King i slutet av sitt liv tycks ha tappat sin förankring i verkligheten. Hebler och Elvis var ute och åkte bil när Elvis plötsligt meddelade att han ville ge Dave Hebler en bil. När Hebler sa att det inte behövdes (han hade ju redan fått en Mercedes ett år tidigare) hade Elvis plockat upp en laddad pistol och hållit mot Heblers huvud och tvingat honom att acceptera gåvan.
Det allra värsta med historien är att jag tror att den är sann.
Men hur knäpp Elvis än var så var han en formidabel artist som lyckades ladda låtar med äkta känslor och stark energi. Det kändes som spår av den laddningen finns kvar i atmosfären, och att Dwight Icenhower och hans gäng lyckats samla upp en del av den för att förmedla till oss.