Stämningen i den välfyllda salongen är förväntansfull när Mårten Andersson dyker upp på scenen med en mikrofon i handen och en tramsig kungakrona på huvudet.
Men det går trögt. På något sätt landar inte komikerns rutin om samtidens självupptagenhet riktigt rätt hos Eskilstunapubliken.
Det är först när han drar ett rätt simpelt och fördomsfullt skämt om finnar som det lossnar och bränner till. En person i publiken säger sin mening om tilltaget, och häcklas då skoningslöst av Mårten Andersson.
Han drar på för fullt med klyschor om alkohol och knivar, låtsasbryter på finska och får publiken att vrida sig av skratt.
Alla vi som skrattar gör det mot bättre vetande. Snart kan vi nästan inte andas. Det gör bokstavligen ont.
Mårten Andersson har egentligen skrivit en humorshow med ett fint budskap om att vi ska lyssna mer än vi pratar, att vi ska kramas i 20 sekunder och uppnå enorma hälsofördelar av det, och våga larva oss och skratta åt oss själva i stället för att jaga bekräftelse och likes i sociala medier.
Visst är det småkul och laddat med igenkänning, och självklart ljög vi nästan allihop när vi inte erkände att vi tar alldeles för många selfies med mobilerna.
Men det är inte briljant. Det är däremot Mårten Anderssons imitationer. Allra bäst är det när han härmar Mikael Persbrandt. Han är mer Persbrandt än Mikael någonsin varit själv, och det är otroligt kul. Det är också väldigt roligt när han imiterar Doktor Alban.
Mårten Andersson är väldigt elak mot Alban, och ligger på gränsen till vad man orkar med. Och det är ju ofta så att humor är roligast när den ligger just där. I Mårten Anderssons fall kanske det i bland går över och hans humor kan inte definieras som politiskt korrekt.
Mårten Andersson har en fenomenal förmåga att improvisera och interagera med publiken. När jag lämnar salongen har jag skrattat mer än på länge. Men jag vill inte påstå att jag har skrattat gott. I stället har jag lite besk eftersmak i munnen och funderingar över vad jag är för människa, som haft roligt åt hårda och taskiga skämt.
Sett ur den aspekten var Mårten Anderssons show oerhört tänkvärd.