Gripande om stark syskonkärlek

Litteratur

Josas bok

Marie Nilsson Lind

Kaunitz-Olsson

I en liten stuga på det av turister vintertömda Gotland befinner sig två kvinnor och en spansk hittehund. Kvinnorna samtalar om Livet, och om vad det blev. På morgonen är en av dem död. 

"Josas bok" är i första hand Marie Nilsson Linds historia, även om den förstås kretsar mycket runt systern Josefin Nilssons liv och öde, som förra året skildrades i den uppmärksammade dokumentären "Älska mig för den jag är". I boken är det främst i Josefins kärnfulla dagboksanteckningar som den destruktiva relationen med "Skådespelaren" skildras.

Det är vidrigt och starkt berörande. Som vanligt när det handlar om psykisk – och inte minst fysisk – misshandel kommer frågan: "Varför går hon inte?" Jag tror att berättelsen kan fungera som upprättelse för många drabbade: "Om det kunde hända en så stark och framgångsrik person som Josefin Nilsson, då kunde det hända mig också."

Men boken är mycket mer än så. Marie Nilsson Lind berättar historien om sig själv, sin uppväxtfamilj och sin andra familj, Ainbusk Singers, vars uppgång och fall tar rejält med plats i boken. Vi möter en högst dysfunktionell familj där barnen väljer olika strategier för att klara sig. Marie väljer/tvingas att bli den försiktiga och omhändertagande storasystern som särskilt månar om lillasyster Josefin, som i stället väljer att satsa på Livet fullt ut, kosta vad det vill. Det går inte så bra för någon av dem, och man behöver inte vara en amatörpsykolog med hybris för att hitta förklaringar i uppväxten.

"Josas bok" vore smått outhärdlig läsning om det inte vore för att Marie Nilsson Lind är en sådan fin stilist. Här finns också en försonande humor som får läsaren att emellanåt le vemodigt i all sorg. Hon skildrar sin egen psykologiska Golgatavandring och gör det ordentligt utlämnande. Hon bjuder på sig själv i all sin skröplighet. Texten är på alla sätt djupt gripande, förstärkt med gotländska här och var.

Det märks av Marie Nilsson Lind har gått i lång terapi. Slutsatserna i boken har gåtts igenom under många sessioner, känns det som. Hon klandrar förstås sig själv för att det blev som det blev. Som läsare känner jag bara: "Du kunde inte ha gjort mer." Det är ett under att Marie Nilsson Lind inte själv gick under helt. Jag kan bara önska henne en ljusare tillvaro. Med "Josas bok" visar hon tydligt att hon kan skriva och jag skulle gärna läsa mer av henne.